Jag befinner mig tillsammans med min unga flickvän i ett litet ljusblått hus med en gammaldags gröngrå panel. Huset ligger vid en väg som fortsätter spikrakt långt, långt, bor mot horisonten. Flickvännen och jag står där i huset och tittar ut genom det enda fönstret. Då ser vi att längst bort kommer ett svart föremål närmare och närmare, växer och växer, under ett allt mer stegrande, förskräckligt, oväsen.
Vi blir livrädda, kastar oss ned på golvet. Föremålet kör på huset som börjar gunga fram och tillbaka för att nästan vippa över ända. Vi är fruktansvärt rädda där vi ligger tätt tryckta mot golvet. Till slut upphör huset att vicka av och an och jag vågar resa mig upp för att titta ut genom fönstret. Jag ser att tätt, tätt, tryckt mot huset står en svart gammal PV med blinkers mitt på taket. Exakt en sådan som min far körde omkring i när jag var liten. Till min fasa är det också några varelser som krälar omkring i slingrande rörelser runt varandra. Efter en stund uppfattar jag att det är min far och mor. En av dom, det vill säga min mor, utstötter ett obehagligt elektroniskt läte; bliiip, bliiip. bliip, blipp.
Jag måste ta mig ut,men det finns ingen utgång. Jag blir vansinnig, jag vill ut men kan inte. Till slut lyckas jag slita loss en bit panel och mödosamt kränga mig ut. Då befinner jag mig på andra sidan av huset. Jag börjar springa runt huset för att komma till framsidan där bilen befinner sig. Då börjar huset växa allt mer, blir större och större allt eftersom jag springer. Det är omöjligt att komma runt. Till slut kommer jag i alla fall till framsidan. Där står min far utanför bilen. Jag rusar mot honom med framsträckta händer. När han försöker ta tag i mig vrider han sakta på sig, då ser jag att han är alldeles platt. Han vippar sakta, sakta, ner mot vägen. Jag upptäcker att hans baksida är alldeles grå och har ett stöd av kartong. Han är helt enkelt en skyltdocka. Allt blir väldigt tyst och stilla.
