Det är andra Nattfestivalen i ordningen för länskonstnären Bengt Frank. När han som relativt ny i sitt ämbete steg ner i utställningslokalen i källarplanet på värdshuset Tre Sågar för ett år sedan möttes han bland annat av den finska konstnären Rosa Liksom iförd blå burka. -Jag blev glad och förälskad i Korpilombolo och kände direkt att jag ville tillbaka. Så jag erbjöd helt enkel mina tjänster, säger Bengt Frank som nu ställt samman en av Nattfestivalens två konstutställningar. -Först tänkte han sig ett tema med män över sextio, men kom snart på andra tankar. Och riktigt övertygad blev han när han steg in i Jan-Anders ”Jatte” Erikssons garage i Sandnäset utanför Luleå under vårens traditionella arrangemang med öppna ateljéer. -Där uppenbarade det sig. Just de här tre ställde utr där och jag tänkte direkt att de är perfekta för Nattfestivalen, säger Bengt Frank där han sitter mitt i förberedelserna tillsammans med konstnärerna Mats Wikström och Jan-Anders Eriksson och fotografen Anders Alm. Utställningen har han kallat Bilder ur Natten. Egentligen har han bara lämnat en instruktion – att Jan-Anders Erikssons skulle ta med sig några av sina emaljer föreställande öde hus. -De var de första bilderna jag kom att tänka på. Natten är så mycket, inte bara mörker och sömn. För mig står också natten för det osäkra, det omedvetna, men också för en tid för kärlek. Vetenskapen går med lyktor försöker förklara allting. Men allting går inte att förklara och under natten kan allt hända. Man brukar tala om natten som dagens moder, men jag tror också att man kan tala om nattens om konstens mor, säger Bengt Frank som givit konstnärerna fria händer.
Digitala bilder
Att natten inte alltid är mörk påminner Anders Alm om i sina fotografier tagna på natten, från årets midsommar och framåt. Porträtt från sommarnatten, där myggorna funnit sig tillrätta i pannan på en god vän. De plötsliga solstrålarna på korset och Kristus i Gammelstads kyrka, nattlig storstadsgrafitti och lekande människor. För första gången i utställningssammanhang visar Anders Alm utan undantag bilder tagna med digital teknik. -För första gången visar jag också några bilder med färg, något som har med byte av teknik att göra Jag ställer alltid in kameran på svartvitt, men färginformationen lagras på råfilerna och när jag jobbat vidare med bilderna har jag känt att några av dem helt enkelt blev bättre i färg säger Anders Alm. Jan- Anders Eriksson har också valt bilder ur natten, även om han har en vidare tolkning av begreppet. .Som konstnär har man ju sina teman och när det gäller natten så har jag många iblder osm kan tänkas passa in där, säger Jan- Anders Eriksson. Enligt Bengt Frank har Anders Alm skapat en ikonstats, en vägg fylld med ikoner, där i utställningsrummet. Något han jämför med Jan-Anders Eriksson som han ser som en naturens ikonmålare som laddar sina bilder med skönhet, osäkerhet och ensamhet. På ett plan kan det tyckas ligga mycket långt från Mats Wikströms video 23:e gatan som visas på en vägg intill ett mäktigt kors av mosaik. Men kanske inget mer. -Gatan ligger i New York och skär rakt igenom Manhattan. Det är ingen märkvärdig gata, men den är livlig och fylld med vanligt folk på väg till och från jobb eller någon annanstans. Jag känner en värme för New York, tycker om att vara där. Tänker att det är lite som med Jattes starka känsla för naturen, fast min känsla riktar sig m,ot en stad, säger Mats Wikström.
Jan-Anders "Jatte" Eriksson har han bytt ut de egna bilderna mot sina konstelevers, just nu elva elever från gymnasieskolans Ivik- program. . Dagens dikt heter Arioso av Erik Lindegren. Kärleksdikten som säger att vi någonstans inom oss alltid är tillsammans, att alla tåg har gått och alla klockor stannat.
- Den här bilden handlar om livets villervalla. Alltså om Ferlins dikt. Hjärtan på rad, som hakade skyltar längs en slingrig väg, säger Jan-Anders "Jatte" Eriksson och pekar på en av många akrylmålningar på väggen i sin ateljé.
Där har han bytt ut de egna bilderna mot sina konstelevers, just nu elva elever från gymnasieskolans Ivik-program - en förkortning av Individuella programmets introduktionskurs, vilket innebär att de alla kommit till Sverige ganska nyligen.
Initiativtagare till konstkursen är läraren Lisa Högberg. - Mina elever behöver många verktyg för att kunna uttrycka sig och det nya språket begränsar ofta deras möjligheter. I konsten och poesin finns inga särskilda regler, där kan man hitta stämningar, förhålla sig friare. I bilden och dikten finns många tolkningsmöjligheter som sätter igång tankeprocesser. Därför är det viktiga uttryck, säger Lisa Högberg, som sökte och fick pengar av kommunens invandrarservice för att genomföra kursen.
Åtta eftermiddagar har de träffats i Jan-Anders Erikssons ateljé. Tittat på bilder ur konsthistorien, lyssnat på poesi och målat. Resultatet är imponerande, liksom koncentrationen framför stafflien.
- Den första gången lärde jag ut ett litet knep jag har för att komma igång, vi gjorde vad jag kallar slumpbilder som vi sedan byggt vidare på. Alla har ju bilder i sig, om man bara stänker lite färg på ett papper så blir det någonting till slut, säger Jan- Anders Eriksson, som är en viktig samtalspartner.
- En konstnär har ett helt annat sätt att betrakta bilder på, en helt annan kunskap. Jatte ser saker i bilderna som ingen annan ser, bilderna växer fram under spännande samtal, det är fascinerande att se på, säger Lisa Högberg.
Från början fanns ingen tanke på att gå vidare med bilderna. Men när Lisa Högberg och Jan-Anders Eriksson såg resultatet av gymnasieelevernas arbete tog de kontakt med Norrbottens museum som bokade plats för en utställning i maj. Därför ska bilderna i dag få ordentliga signaturer och titlar.
Tänjer gränserna
Dikterna som spelats upp har använts som inspiration, både för måleriet och för det egna skrivandet. Inför utställningen på museet sammanställer Lisa Högberg en katalog som kommer att innehålla både bildkonst och poesi skapat av gymnasieungdomarna.
- Mina elever letar efter ord på ett helt annat sätt än vad jag gör som är uppväxt med svenskan. Tänjer gränserna för språket, testar innebörder och betydelser. Ofta blir det mycket bra poesi. Stark, häftig. Det är roligt att vi nu kan ge andra en möjlighet att få ta del av deras arbete.
Själv lyssnar Jan-Anders Eriksson ofta till både poesi och musik när han jobbar i ateljén och nu öser han ur sina skatter.
- Jag får inspiration av det, men det behöver ju inte alla få, så det är ingen målsättning i sig. Här har jag valt ut flera av de mest kända svenska dikterna, men kunde naturligtvis lika gärna ha valt något annat. Men det låter bra när Karin Boye och de andra läser själva, det ger en extra dimension.
Blandar egna färger
Liksom sina klasskompisar har Ismail Abdi aldrig målat på duk förut. Ändå står han nu tillsammans med sina kurskamrater och blandar sina egna nyanser ur burkarnas grundfärger. Ljusar upp
en kulör han finner "smutsig", blandar vitt med blått till en solklar himmel över en tupp som liksom flyger över en afrikansk by.
På väggen hänger en fågel han målat tidigare, bredvid Isman Mohedins fina bild av giraffer i ett färgstarkt landskap och Shenaz Al-Ganadis speciella formspråk som blivit både ett stormigt hav och två beslöjade kvinnor.
Strax intill har Jan-Anders Eriksson tejpat upp ett citat av en av favoritkonstnärerna, landskapsmålaren Caspar David Friedrich, som säger att målaren inte bara ska måla det han ser framför sig utan även det han ser inom sig.
- Vi har målat självporträtt också, men inte bara våra ansikten. Ett självporträtt kan ju vara så mycket mer, kanske är allt vi gör på ett sätt självporträtt, säger Jan-Anders Eriksson.
Marianne Söderberg
Publicerad 2010-03-31 00:21 Ändrad 2010-03-31 08:32 Tipsa en vän Skriv ut Textstorlek Inga inlägg har inkommit.
---------------------------------------
Västmanlands Läns Tidning 19/3 2010
Kontraster mellan kyligt och varmt
Vemod och norrbottnisk ödslighet präglar Jan-Anders Erikssons utställning på Galleri K. Hans tekniker är olja och emalj.
I galleriets långsmala hall hänger Jan-Anders Erikssons emaljbilder, alla med ett hus som huvudmotiv. Det känns som att vandra utmed en gata. Samtidigt gör vi en snabbresa genom Norrbotten. Varje bild har ett namn efter en ort där. Kanske finns inte just dessa hus i de namngivna orterna. Kanske representerar husen platser som har sett sina bästa dagar. Husen är slitna till synes övergivna. Vemodet som vilar över dem blir större av de dunkla färgerna. Det är natt i dubbel bemärkelse. Varför målar Eriksson just dessa bilder på emalj? Möjligen vill han med den hårda glansiga ytan få en effekt av kyligt avståndstagande och därmed hjälpa husen att hålla ifrån sig obehöriga inkräktare. Men även de varma oljorna i galleriets stora rum ger en känsla av avstånd. Erikssons dunkla färgskala finns kvar och skapar något oåtkomligt, ouppnåeligt, och intrycket av utanförskap förstärks i de magra figurerna som här och där vågar sig fram i hans landskap. Erikssons styrka är att forma en kuslig kontrast mellan naturens fräcka storslagenhet och figurernas krumma vilsenhet. Ändå anar man en stolthet över en natur som, just därför att den är ödslig, vandraren där får ha den för sig själv.
JO,MIN NUVARANDE favoritbild bland Jan-Anders Erikssons verk, Vandra med sig själv hänger i den pågående utställningen på Konstgillet i Boden.Jag blir förstås glad; det är något vackert över de där två gestalterna som hukande vandrar genom landskapet. Himlen är färgad av det "syntetiska" sken som uppstår när stad och land möts.
När den visades i Luleå hette utställningen Nya Målningar. Och visst känns det att konstnären, när han nu visar delar av den utställningen tillsammans med andra yngre bilder, bjuder publiken på några överraskningar. Mest påtaglig är den i diptyken Landskap som längtar efter sin mamma, och i Befäl där analoga fotografier förstorats, dubblerats spegelvänt och målats. Uttrycket blir en märklig blandning mellan filmstjärnebilder från 1950-talet (färgnyanserna), 1960-talets fascination av rymden (landskapen) och de senare decenniernas sf- och fantasy-skov inom litteratur och film (gestalter). Fulsnyggt liksom, eller behagligt ont som att peta i ett sår - ungefär.
Öppningen mot fantasyns spegel av verkligheten återkommer även i andra landskap där vattendragen slingrar sig breda och tröga, och träden strävar uppåt i en slags antydd spetsliknande gotik. Himlarna däremot är fortsatt fångade i ett skymningsorange och lilablå dis. Vore det fråga om litteratur skulle jag påstå att utställningen med sina monster och varelser bär drag av skräckgotik.
Sen har vi det som nog överraskar mig mest, detaljen. Husen och gestalterna som tycks lite disiga i kanterna, visar sig ha, om inte skarpa drag, så tydliga personligheter och uttryck. Lilla räven i Ölängtan, de vuxna dragen i den på axlarna burne i Far & son vid älven, den vita landsortskyrkan i Äntligen hemma är ett par av dem. Med sin pensel drar konstnären därmed den egenhändigt frammålade ödsligheten vid näsan.
Men. Det ändå kanske viktigaste för helhetsupplevelsen är att måleriet i sig, förutom i de på fotografiskt grund målade bilderna, har något smutsigt över sig: färgen spricker i kanten och visar sig tjock med små klumpar under den glansiga ytan. Det vill liksom inte vara fint och behaga trots att åskådarna så gärna önskar få beundra skyarna. Smutsigheten lockar dessutom fram det fula, lite trötta över lokalen.
Trots glimtarna av humor känner jag mig kort sagt lite frusen efter besöket. Men samtidigt glad. Konstutställningar ska inte vara som man förväntar sig.
Galleri Estetica,Malmö 14/2 - 8/3 2009 Galleri Syster,Luleå 25/9 - 11/10 Galleri Lindberg,Luleå 27/11 - 13/12 ----------------------------------------- Norrländska Socialdemokraten 9 dec 2009 Nya målningar i ny riktning Konst Nya målningar Jan-Anders Eriksson Pågår t o m 12 december
Det är något av en blinkning till tidens nyhetshets i titeln till Jan- Anders "Jatte" Erikssons utställning på Lindbergs galleri - Nya målningar. Samtidigt är det också helt sant. Visst känns stilen igen, med färgval och figurer. Den rödaktiga färgen finns där, liksom de lite groteska, men högst mänskliga figurerna som tycks små i det ödesmättade landskapet. Men de nya målningarna utgör en slags förlängning av Jattes tidigare bilder - där särdragen finns kvar, men bilderna är ett steg i en ny riktning. Landskapen har blivit mer befolkade och bebodda. Det är inte lika öde som det varit i många tidigare utställningar och en berättelse om en far och son finns hela tiden närvarande i titlar som Far & Son strövar, Far & Son under vintermånen eller Far & Son på byvägen.
Jan-Anders Eriksson har utforskat nya aspekter i bildkonsten på senare tid. Tidigare i höst ställde han ut på Galleri syster och visade bilder som inspirerats av fotografier från fjällvandringar. Då uttryckte han en oro för att "bli sin egen epigon". Risken är att det blir upprepande och ytligt. Men det där grävandet på samma ställe, där man hittar något nytt i nästa jordlager när man trycker ner spaden ordentligt i myllan kan vara mycket fruktbart. Och genom den gradvisa förändring som skett i Jan-Anders Erikssons måleri har de senaste utställningarna snarare vittnat om evolution, än stagnation. Av Patrik Boström ----------------------------------------------
Norrländska Socialdemokraten 25/9 2009
"Jatte" söker nya vägar inom konsten
När Jan-Anders "Jatte" Eriksson ställer ut på Galleri Syster är det med nytt, annorlunda material. "Efter ett tag märkte jag att jag fick en skjuts av det i mitt ’vanliga’ måleri, vilket man behöver ibland", säger han. Ibland går man förbi en målning som verkar bekant på något sätt. Det är ett svepande suggestivt landskap och en eller annan solitär gestalt som betraktar den till synes dunkla tillvaron. Och plötsligt kommer det till en; "Aha... Det där måste vara en Jatte". Jan-Anders Erikssons måleri är omisskännligt, och har blivit något av hans signum. På gott och ont, medger han själv. - Risken finns att man bli sin egen epigon och bara målar av sig själv gång på gång tills verken blir ytliga. Men å andra sidan kan det fungera åt andra hållet, att man lyckas borra djupare i det man utforskar. Att flacka mellan allt möjligt behöver inte vara av godo, säger han. Men trots det händer det att han känner ett behov av att prova nya saker. För några år sedan jobbade han med screentryck på emalj under en period. - Efter ett tag märkte jag att jag fick en skjuts av det i mitt "vanliga" måleri, vilket man behöver ibland. Så är det även nu - när "Jatte" ger sig in i fotografiets värld.
Inför den utställning som öppnar i dag, fredag, på Galleri Syster har han använt sig av gamla fotografier som han tagit under fjällvandringar. Dessa har han sedan dubblerat och vänt det ena så att landskapet återspeglar sig självt. Ovanpå detta har han sedan lekt med oljefärger tills landskapet förvandlas till abstrakta former eller ibland nästan försvunnit helt. Men fortfarande finns det suggestiva, dova och spännande kvar i anslaget. - De här nya bilderna går ihop med det måleri jag sysslar med annars. Kanske är det en form som passar min såriga sälv säger han och skrattar. - Men jag ser redan att de nya bilderna påverkar mitt "normala" arbete, precis som emaljerna gjorde.
På vernissagen kommer han inte att berätta så mycket om sina nya verk. - Jag tycker om att låta konsten tala för sig själv. Jag skulle kunna berätta om verken, men jag undviker det gärna - fastän jag vet att det är lite fegt. Däremot ska "Jatte" sätta ihop ett bildspel med andra konstnärer som inspirerat honom och berätta varför. - Jag hade först tänkt att det skulle bli hundra diabilder, men redan efter femtio kände jag att det blev tjatigt. Nu blir det förmodligen ännu färre. Tanken är att "miniföreläsningen" ska återspegla det arbete som sker i en konstnärsateljé. - När jag befinner mig i min ateljé så står jag ju inte och svettas vid duken hela tiden. Emellanåt sätter jag mig ner och väntar på att upptäcka något i verket osm gör att jag kan gå vidare. Då brukar jag titta i konstböcker och låta mig inspireras. Och då tänkte jag att istället för att babbla om mig själv så kan jag ju berätta om dem.
Av Ida Folkesson
Publicerad 25 september 2009 06:00 ------------------------------------------------ Norrbottenskuriren 25/9 2009
"Det är roligt med bilder" Den här gången blir fraktkostnaderna obetydliga, för att säga inga alls, för Galleri Syster i Luleå. När de i dag fredag öppnar sin nya utställning Drömsyn och verklighet har bilderna enkelt burits över direkt från konstnären Jan-Anders "Jatte" Erikssons ateljé på andra våningen i Konstnärernas kollektivverkstad på Kronan till galleriet tvärs över korridoren.
- Jatte ansökte om att få ställa ut hos oss och vår första reaktion var "han passar väl inte här", men sedan tänkte vi om, säger Sara Edström som är en i gruppen bakom det konstnärsdrivna Galleri Syster som hittills alltid själva sökt upp de konstnärer de vill ställa ut - företrädesvis unga och oetablerade.
- I vår målsättning står det att vi också ska välja etablerade konstnärer som vill experimentera och testa nya idéer i ett litet mindre sammanhang och där passar Jatte in eftersom han här kommer med helt nya bilder i en för honom ny teknik. Dessutom är det viktigt för oss på Galleri Syster att överraska, ingen ska kunna påstå att de vet vilken slags konst vi väljer att ställa ut, säger Jette Andersen.
Blev i gasen Självklart finns landskapet och dess människor närvarande även i de bilder Jan-Anders Eriksson nu visar, men denna gång har han använt sig av sina egna fotografier tagna i fjällnatur,
utskrivna på stora dukar som han senare bearbetat med sitt
måleri. Det är inte första gången han utgår från foton, under en period översatte han bilder av hus på emalj, något som gav måleriet en skjuts.
- Men jag har aldrig jobbat så här. Jag blev i gasen när jag upptäckte de där speglingarna, som är skapade utifrån vanliga pappersbilder utan några digitala tricks och jag känner lite grann som när jag började med att screena foton på emaljer, jag tror jag kommer att ha nytta av det, säger Jan-Anders Eriksson där han står intill ett par bilder med titeln Landskap som längtar efter en mamma.
Titlarna, ofta långa och inte sällan drastiska, föds ibland under arbetets gång.
- En gång fick jag höra att mina titlar var intressantare än mina bilder. Tidigare var de viktiga för mig, men nu engagerar jag mig inte lika mycket.
Några av bilderna påminner en del om hans tidiga måleri.
Saknat monstren - Förr hade jag en dragning åt fantasyhållet, som anses som lite lågt i konstsammanhang, och det finns lite av det i de här bilderna. Jag lutar ibland åt det patetiska och jag måste säga att jag ibland har saknat mina monster, men här finns lite av det där igen.
Under sin långa karriär har Jan-Anders Eriksson jämförts med många och i senaste numret av tidskriften Hjärnstorm skriver Staffan Kling en betraktelse över två samtida bilder - Jan- Anders Erikssons Bröderna Mattssons lördagskväll och den unga Anna Finneys urbana mardröm Perrongen och finner stor samstämmighet. Av författaren Torbjörn Säfve har han kallats en bildkonstens barockpoet och grundare av en alldeles egen konstinriktning - "jatteismen".
- Det känns ju som om jag har ett livsprojekt, samtidigt som jag naturligtvis funderar över hur många gubbar i öde landskap man kan göra.
Pratar om andra Att själv tolka sina bilder ligger inte för honom, men däremot talar han själv gärna om andra konstnärer som inspirerar honom. Det ska han också göra under vernissagen på Galleri Syster.
- Jag tänker ibland att ju sämre konstnär man är, desto bättre är man på att prata, något jag säkert får äta upp. Men att själv stå och säga att "här skildrar jag människans ensamhet på jorden" gör mig bara nervös. Sånt får väl andra säga och tänka.
Minst 100 favoritkonstnärer skulle han kunna tala om, men just nu omfattar listan 50 och borde bli kortare.
- Jag tänker börja med Munch, vilket inte är särskilt originellt. Men han är outstanding på så många sätt att han måste vara med. Det finns så många jag gillar, det är roligt med bilder.
Marianne Söderberg Publicerad 2009-09-25 06:49
----------------------------------------------- Sydsvenska Dagbladet 14 februari 2009
Glödande moln på besök från norr
Malmö. Han kommer från vidderna i Norrbotten och har vid flera tillfällen jämförts med världskända målare som Francis Bacon och William Turner. Själv kommenterar han anspråkslöst: -Jag säger som Ingemar Stenmark.Jag bara målar. Jan-Anders Eriksson,för många kända som Jatte, tog häromdagen tåget från det snörika Luleå till Malmö för att ställa ut på Galleri Estetica. I det storslagna,mystiska landskap han målar med dramatiska solnedgångar och mörka moln syns ofta små,små figurer i det stilla och lite overkliga landskapet. -Det där är far och son, förklarar han på sitt karaktäristiska lite korthuggna sätt och pekar på en av bilderna.
Gåtfull värld
Visst tänker man på människornas litenhet i den storvulna naturen som nästan alltid ackompanjeras av färgglödande moln och flikar av blå himmel.Det är en gåtfull värld - Jattes värld - men det är upp till betraktaren hur han/hon vill tyda den. Det säger han i alla fall själv, målaren, och han berättar också att han aldrig skissar eller utgår från fotografi.Hans landskap är lika mycket en bild av hans eget inre som de är fragment eller delar av en verklighet som finns där ute i naturen.
Samma motiv
Far och son-motivet kommer igen i flera av Jan-Anders
Erikssons bilder som i "Fäder visar sina sönder världen" där figurerna hand i hand kommer vandrande upp mot en bergstopp där man kan tänka sig att hela världen kan beskådas. "Far och son strövar" är titeln på en annan målning där vi ser två små människor mitt i det dramatiska och lite surrealistiska landskap som omger dem.
Inspireras av naturen
Titlarna brukar komma efterhand som målningen växer fram berättar konstnären. Själv är han mycket ute i naturen, vandrar i fjällen. Och visst påverkas han väl av sin hembygds omgivningar även om det inte handlar om landskapsmåleri i traditionell mening. Här finns stillheten, vidderna, renheten och den storslagna skönheten som förstärks av solbelysta mörka moln som likt en dramatisk kuliss sänker sig över landskapet. Men trots att vintern ofta är lång och snön ligger metertjock, finns nästan inga vinterbilder med i bildkompositionerna. -Det bara blir så, säger han.
Jan-Anders Eriksson - känd som Jatte - en av Norrbottens stora målare som av recensenter vid flera tillfällen jämförts med världsnamn som Francis Bacon, Friedrich Caspar David och William Turner för att nämna några. Med en exotisk och surrealistisk målares känsla för dramatik och skönhet lyfter han blicken mot horisonten och förmedlar likt en väktare av färgromantikens viltlandskap - människans litenhet i det storslagna landskapet. Fötfattaren Torbjörn Säfve uttrycker sig så här "Jatte är bildkonstens barockpoet som egensinnigt hävdar sin plats i ismernas virvlar och som på vägen skapar sig en egen - Jatteismen". Välkommen till mötet med Jattes måleri!
Han är känd som "Jatte", det brukar räcka. Jan-Anders Eriksson från Luleå är tillbaks på Galleri Remi. Hans måleri i olja är av den mer storslagna varianten. Målningarna domineras av lysande himlar och ett utsatt ödsligt landskap. Ibland med en far och en son eller något liknande. I kontrast till dessa himlar visar han också ett antal emaljer föreställande norrbottniska ödehus. Hus som vill berätta en historia om dem som bott där, deras liv. Och som ibland gör det och ibland bara visar på tidens grymma gång. "Jatte" själv talar om förvirringen över världens tillstånd, om gemenskap och om de vackra himlarna över Luleå. Men han framhåller också att det inte bara får bli vackert. Det måste blandas upp. Jag ser ett oerhört skickligt måleri som griper tag. Ibland kanske väl tydligt. Men alltid med eftertanke Och vi som bor här kan känna igen oss. Men han berättar att i andra delar av landet tror de att han hittar på att en ort kan heta Nattavaara …
Christer B Jarlås ------------------------------------
Om utställningen Rädd
Norrbottenskuriren 19/2 2008 (förkortat): Konst: Poetisk laddning med eller utan tema
Bildmaterialet spretar som vid alla samlingsutställningar åt alla möjliga håll och i utställningssammanhang känns spaltmetrar med texter inte särskilt upplyftande. Det finns bättre och mer hanterliga forum för sådana presentationer. Idén med en "community" på internet är nog en bättre form än en traditionell konstutställning och för den som vill delta i en fortsatt
diskussion även efter utställningen kan www.fear.barr.nu vara ett bra alternativ.
Oaktat dessa invändningar så finns det enskilda verk i utställningen som även om de inte tillför något särskilt till tematiken ändå har stark poetisk laddning. Exempelvis Anja Perssons bronsskulptur Kropp. En varelse, sig själv nog, som utgörs av fyra spända ben sammanfogade av en bål med en tydlig vass kotrad. Ett annat exempel med laddning utgör Jan- Anders Erikssons två stora datautskrifter Naturen avslöjar sig Bara genom att ställa natursceneriet på kant jattefierar han landskapet till en surrealistisk skräckinjagande varelse. Ola Freijd visar även han en utskrift Mörker- är det också ljus som har poetisk bärkraft. Unga Fanny Öqvist Westerberg visar invid mamma Marianne Öqvists bild Simkunnig ett gripande datorbearbetat foto Bara jag som kommunicerar med Mariannes bild på ett fint sätt.
Jag tycker inte att utställningens ambitioner infrias särskilt väl. Mycket av materialet skulle kunna passa ihop med nästan vilka teman som helst, fast som en av deltagarna uttryckte det på en direkt fråga "att göra bilderna är väl inte något större problem, rädslan ligger ju i att visa dem." Ur den synvinkeln kanske det fungerar.
KONST Svenska landskap Jan-Anders "Jatte" Eriksson Arne Persson Kulturens hus, Luleå Pågår to m 24 februari
Till det yttre tycks Jan-Anders Erikssons och Arne Perssons måleri inte ha särskilt mycket gemensamt. I någon mån är de inkommensurabla, ojämförbara, till stil och uttryck. Eriksson rör sig i sitt karaktäristiska universum. Ett lätt surrealistiskt och besjälat landskap med figurer som rör sig under dramatiska himlar. Persson å sin sida löser upp landskapet till det abstrakta - till yta och färg.
Och medan Eriksson har en omsorgsfull mjukhet i penseldragen, lägger Persson på färgen med ett råare anslag som skapar en inneboende dramatik.
De blir en slags pendanger till varandra, med landskapet som gemensam nämnare. Och det finns på något plan ett gemensamt förhållningssätt till landskapsmåleriet. Ja, de till och med manifesterar sitt intresse för landskapet i en text som kommenterar utställningen. Svenska landskap handlar om två sätt att se, två sätt att måla och två inre, respektive yttre landskap - det småländska och det norrbottniska.
Men även färgen finns där som en kontaktyta mellan konstnärskapen. För båda brottas med färgen och anrikar den till något högoktanigt i sina målningar. Det blir tydligt i Perssons Lycksalighetens ö, som vibrerar i sin gula ton. Man anar också i den en blinkning till Atterboms dikt och en maning till eftertanke.
Samma vibrerande känsla, om än i ett annat uttryck, uppstår i Erikssons Hamn där han blir nästan "turnersk" i känslan. Och så har han förstås sina himlar...
Och även om konstnärerna har två tämligen olika uttryck, så har de en fin känsla för sina landskap.
Konstnären Jan-Anders Eriksson skapade en gång en dikt av ortsnamn som Baktåive, Kurrokvejk, Deppis, Gråträsk, Ljusträsk. Hans kollega Arne Persson skulle kunna göra detsamma av namn som Aggunnaryd, Elmtaryd, Möckelsnäs.
I Möckelsnäs, inte långt från Älmhult i Småland och bara ett stenkast från sjön Möckeln, bor Arne Persson. Nu ställer han ut tillsammans med Jan-Anders Eriksson på Konsthallen i Luleå. Svenska Landskap heter deras gemensamma utställning som tidigare visats på Smålands konstarkiv i Värnamo.
I dagens konstvärld väcker ett ord som "landskap" många associationer och landskapsmåleriet är förmodligen inte längre det man kommer att tänka på allra först. På Konsthallen i Luleå leker man med ordet och betydelsen genom att samtidigt öppna två andra "landskapsutställningar" - Fasit, där 32 konstnärer i gruppen FiberArtSweden ger sig i kast med ett kontorslandskap, och Landscapes där konstnärsduon Diagram från Stockholm byggt små scenerier av situationer i befolkade landskap.
Gemensamt manifest
Men Jan-Anders Eriksson och Arne Persson, de ägnar sig åt landskapsmåleri och i ett gemensamt formulerat manifest slår de fast att de både har ett genuint intresse för de landskap de bor och verkar i och en närmast tjurig tilltro till måleriet.
-Både landskapet och måleriet är en outtömlig källa, man blir aldrig färdig, hoppas alltid att man ska bli bättre. Att man ska lära känna sig själv lite mer, det påverkar bilderna, säger Arne Persson.
Från sitt köksfönster hemma i Småland ser han ut över sjön Möckeln. I vinterns tystnad hör han korparna klonka i skogen, under vårens yra kan fågelkonserterna emellanåt bli väl så högljudda. När stormen Gudrun svept med sig granskogen och lämnat efter sig ett krigslandskap fick ljuset en nyans av koppar. Barrskogarna är borta, men lövskogen står hög och fin.
-Från allt det där hämtar jag inspiration. Jag kan inte svara på frågan varför jag håller på med just det här eller med måleri överhuvudtaget. En bättre fråga är väl snarare vad som skulle hända om jag inte gjorde det, säger Arne Persson.
Numera målar han på fynd från Ikeas stora varuhus i närheten, bordsskivor och skåpdörrar visade sig vara utmärkta underlag för ett måleri som kräver både spackelspade och hårdhänt bearbetning av färger.
-Måleri är förhållandet mellan färger och jag sysslar inte direkt med något gråmåleri. Jag vill gå upp i färg, balansera den, brottas med den. Mina bilder uppfattas inte som naturalistiska, ändå är mitt måleri naturalistiskt i den meningen att jag alltid utgår från något konkret, säger Arne Persson, och pekar på de ljusa linjer som ofta finns i hans bilder.
-Det där är utsikten från mitt köksfönster. Det är Möckeln.
Vid det här laget har Arne Persson ställt ut sina bilder över nästan hela landet. Luleå är den nordligaste utposten för hans del, på Konstens hus har han deltagit i två utställningar tidigare. Jan-Anders Eriksson träffade han hos deras gemensamme gallerist i Malmö. De upptäckte att de var samma typer, delade många tankar kring konsten och livet.
-Arne paddlar kajak medan jag paddlar kanot. Dessutom är vi lantisar båda två, säger Jan-Anders Eriksson.
Bildkonstens barockpoet
Hållningen må vara lika, men i själva uttrycket skiljer de sig mycket åt, även om där också finns likheter. Inte minst i bådas förhållande till färger.
Jan-Anders Eriksson, kallad Jatte, har genom sin långa karriär jämförts med många - på hans hemsida finns en lång lista. Men närmast kommer nog författaren Torbjörn Säfve som en gång beskrev Jan-Anders Eriksson som en bildkonstens barockpoet, som egensinnigt hävdar sin egen plats i ismernas virvlar, och som på vägen skapat en helt egen - Jatteismen.
I hans landskap finns en skönhet och ibland också en naturalistisk exakthet, för att inte tala om humor. Men alltid finns där något som ligger och skaver - kanske ett hot, avvaktande, det står inte riktigt rätt till.
-Jag vet ju ofta inte själv riktigt vad det är jag målar och tolkningarna överlåter jag åt andra. Men mina bilder väcker känslor - när Estonia sjönk talade människor om att de såg katastrofen i mina bilder. Nu ser man klimathot och växthuseffekter. Men själv tänker jag inte så, jag målar inte apropå någon speciell händelse, men jag lever ju så det är klart att jag påverkas av min samtid, säger Jan-Anders Eriksson.
-Jag ser ju också saker i mina egna bilder. Kan till exempel upptäcka att här har jag målat vägen jag går på med hunden varje dag.
Som landskapsmålare kan Eriksson och Persson emellanåt känna sig som skuggfigurer i en konstvärld där alla vill vara moderna, unga och uppkopplade till de rätta nätverken.
-Landskapet finns alltid, liksom måleriet. Att landskapsmåleriet ibland hamnar i slagskugga bakom ett konceptuellt berg av samtidskonst behöver inte heller vara negativt, det är en tung genre som inte alltid kan ligga framme och stöta för jämnan. Men det är klart att vi är förbannade ibland, inte minst över konstvärldens trendkänslighet.
-Man kan ju också fundera över om inte uttrycket "landskapsmåleri" är en fyrkantig benämning på konst som belyser konflikten mellan vår aggressiva civilisation och naturen som källa för reflekterande konst. Det handlar ju om konst som föds ur vårt förhållande till naturen. Just nu är det en viktig samtidsfråga, kanske den viktigaste.
Konst: Landskapets utmaning Hur ute kan det bli i konstvärlden? Att måla landskap?
Det kan man tro, men egentligen är det inte särskilt omodernt.
Landskapet och den yttre miljön inspirerar ständigt till avtryck i konsten: naturalistiskt, expressionistiskt, avbildande och som gestaltning av en känsla eller tillstånd, föreställande eller abstrakt. Och samtidigt är det fortfarande lika svårt för människan att överträffa naturens eget dramatiska och ständigt föränderliga uttryck. Det är ett utmanande sisyfosarbete där kulturen som regel förlorar.
Vissa framhärdar dock att oavsett vindriktning på konstens arena, söka sig till landskapet och utmaningen. Två av dem visas nu i Luleås konsthall. Det är Jan-Anders Eriksson med sin konstnärliga bas i Luleå - och vid vatten skulle jag vilja tillägga då vattendrag snarare är regel än undantag i hans bilder. Den andre är Arne Persson, bosatt i Småland på halvön Möckelsnäs.
I det här fallet är geografin nämligen ovanligt viktig. Båda konstnärerna använder och återanvänder ständigt sina nära landskap.
Men medan man lätt kan uppfatta ett berg, en skog och människor hos Jan-Anders Eriksson är Perssons landskap upplösta. De återges som ytor och ljus, svårfångade som föreställande men ändå inte helt reducerade till abstraktion. Det bästa exemplet är hans bilder av stenbrott där skarpa stenkanter lätt kan ses.
I Svenska landskap är det i stället ett annat, mer dunkelt motiv som drar blickarna till sig. Mitt emellan två stora lysande blå verk hänger en mindre gul bild med en rund form i centrum. Den heter Lycksalighetens ö och inte för mitt liv kan jag tolka titeln ironiskt. Den dyker upp senare i flera bilder, men i andra färger och kontexter.
Påtagligt i utställningen är givetvis båda konstnärernas arbete med färg. Höga temperaturer som får bilderna att närma sig gränsen till kitsch och möbelhusbilder, Arne Persson drar sig till exempel inte från att använda metallicglänsande färger.
Han arbetar på pannåer, för övrigt just köpta på ett småländskt möbelhus i lågprisklassen, och ofta använder han två skivor. Då skapas ett brott, en springa i bilden, något som samverkar med hans lite rufsiga sätt att lägga på färgerna; krackeleringar, skrapningar, penseldrag och spackelföring syns tydligt. Mot det kontrasterar de klart avgränsade linjerna, oftast horisontella, som förmodligen är gjorda med hjälp av tejp. Där syns inte sällan underlaget, naturen om man så vill.
Det är just de där horisontlinjerna, vilka även återkommer i Erikssons landskap, som också verkligen håller ihop den här utställningen. Konstnärernas verk är nämligen genomgående hängda om vartannat och det hade kunnat bli rörigt. För även om också Jan- Anders Eriksson jobbar med kraftiga färger är hans teknik mer varsam med lugna strykningar närmast duken och med skyar i märkliga smutsiga eller dova rökiga nyanser på himlen. Bland dem växer sedan de drömda landskapen fram, eller de verkliga som liksom fått byta plats lite. Förgäves letar jag till exempel i mitt minne efter vatten vid en kyrkby som på bilden Kyrkbyn - i dag finns våra röda kyrkstugor högt ovan vattenlinjen.
I lugnet ryms även konstnärens humor. Nygjort väder är förstås en motsats till ogjort. Ännu roligare blir det när han tycks vara lika osäker som kollegorna i en annan utställning i hallen och lämnar upp till mig att välja en titel satt inom parentes till verket Hemma är ett vykort, Hembygden som sofflandskap. Själv har han inte mycket till övers för tavlor, sådan som är lätta att sätta över soffor.
För även om Arne Persson och Jan-Anders Eriksson framhärdar som målare har de båda en förtjusning i orden. Persson har givit ut en bok och gjort textsatta bildspel. Titlarna till utställningens verk är därför inte oviktiga, här finns en tydlig avsändare. Och när jag går hem i vinterskymningen tackar jag Jan-Anders Eriksson för lånet av glasögon. Över viken drar just sådana där rökfärgade moln förbi, bakom dem gluttar något skarpt rosa fram i en reva. Men ute är det ju inte alls någon fara på färde, kanske kan man tolka hans bilder så, utan bara en vanlig sketen onsdag i januari.
14/10 - 18/11: Smålands Konstarkiv Värnamo, Svenska Landskap. (med Arne Persson) 12/1 Vernissage för utsmyckningarna i Kulturhuset, Luleå 20/1 - 2/2: Kalix Konsthall ----------------------------------------- Värnamo Nyheter 13/10 2007:
LANDSKAP PÅ TVÅ SÄTT Värnamo (VN) En smålänning och en norrlänning, med viss förkärlek för färgstarka landskap men med två helt olika uttryckssätt,har slagit sina påsar ihop och visar upp sig gemensamt på Konstarkivet. -Vi är nog lantisar båda två, säger norrlänningen Jan-Anders Eriksson.
-Här är det arbetskläder som gäller! utbrast Konstarkivets intendent Eva Thomasdotter när båda konstnärerna i torsdags var på plats för att enas om och hänga upp de verk som skall fylla Konstarkivets väggar drygt en månad framåt. Älmhult och Luleå förenas därmed i en färgsprakande kaskad av bland annat småländska stenbrott och norrländska himlasken och Eva Thomasdotter är fascinerad över att killarna, som dessutom har två olika uttrycksätt, för första gången vill dela utrymme. Hon har tidigare haft flera konstnärer på plats samtidigt, men då har det tagit var sin våning.
I förändring
-Vi är naturmänniskor båda två. Arne paddlar kajak och jag kanot, säger Jan-Anders om förkärleken för landskap,som fört dem tillsammans, via andra utställningar de båda varit på. -Landskap är spännande för de förändras hela tiden, säger Arne. Det betyder inte att de båda tar med sig stafflit och ger sig ut. Snarare är det så att alla strövtåg skapar bilder som de bär med sig och sedan uttrycker i sina verk. -Vi har landskapet inom oss.I de här landskapen är vi hemma, säger Arne Persson, som dessutom i Ikea-landet gjort en sport till att handla material till fyndpris. Verket "Solnedgång" är tillexempel målat på två bordsskivor från Ikea.
Det man själv ser
Medan Arne Persson tycks finna mycket inspiration i att hemma titta ut genom fönstret på vyerna över sjön Möckeln domineras Jan-Anders Erikssons verk på Konstarkivet av ödemark och norrländska vidder. Bland alla dessa återfinns dock också mindre emaljerade fotografiska verk av ödsliga hus Jan-Anders fastnat för, alla med finskklingande namn som Yrtivaara, Palovaara och Nattavaara.En åskådare fick se den sistnämnda tog till sig ödsligheten konkret: "Finns det verkligen något så hemskt?"
LANDSKAPSMÖTE.Småländska och norrländska landskap möts när Arne Persson, Älmhult, och Jan-Anders Eriksson, Luleå, gemensamt visar upp sina markant olika sätt att tolka landskap.
FYNDKONST.Blåa bordsskivor från Ikea är grunden till Arne Perssons "Solnedgång".Han gör en sport i att ha material till fyndpris.
ÖDSLIGA HUS.Fotografiska, emaljerade verk av ödsliga hus, här kallat "Yrtivaara", är något Jan-Anders Eriksson varvar sina norrländska vidder med.
Leena Niskanen --------------------------------------------
Tidningen Finnveden 12/10 2007:
Landskap inom och utom oss
Är våra inre landskap större än de yttre? Sådana existentiella frågor kan Arne Persson fundera över när han lyfter penslarna i sitt landskapsmåleri.
VÄRNAMO. Svaret han finner är att de inre är större. -När man drömmer är ju världen inte mindre, den här världen är mer begränsad. Kollegan Jan-Anders Eriksson tycks instämma. Tillsammans ställer de de ut under titeln "Svenska Landskap" på Smålands Konstarkikv med start på söndag. Men Jan-Anders Eriksson, som kommer från Norrbottens inland, har också ödemarken med sig. Huset i en by dit inga vägar går finns bland de fotografiska förlagorna till hans emaljmålningar. En annan föreställer stationshuset i Nattavaara. -Någon trodde att jag hittat på det, "finns det verkligen något så hemskt!"
Ödesmättade landskap
Hans landskap är ofta dystra mot eldröda skyar, ödesmättade. -Jag vill inte säga att jag mår dåligt för att jag målar så. Men jorden mår ju dåligt,säger konstnären, och förklarar att bilderna kommer till honom medan han målar. Platser där han varit, i verkligheten eller i drömmen,smälter samman. Smålänningen Arne Persson har däremot naturen utanför sitt fönster som förlaga för de rätt abstrakta målningarna. -Man behöver inte åka till Provence för att måla,säger han. Att så många konstnärer har landskapsmåleriet som grund tycker de båda inte är underligt. -Landskapet förändras ju hela tiden. Och till slut blir det inre bilder som man gör, säger Arne Persson.
JAN-ANDERS ERIKSSONS landskap är en kombination av det upplevda och det drömda, här "Sevärdhet".
ARNE PERSSONS verk är mer abstrakta, men titlarna ger vägledning - denna överväger han att kalla "Solnedgång"
DEN STORA MÅLNINGEN med det koncisa namnet "Ö" är ett verk av Arne Persson, till höger. Jan-Anders Eriksson håller i sin målning av stationshuset i Nattavaara.
Lena Gärdemalm
------------------------------------
Norrbottenskuriren 26/5 2007:
ERIKSSONS MÅLARSKOLA. Ett urval av de 32 verk som visas under Pingsdagens Öppen ateljé i Jan-Anders Erikssons arbetslokaler på Kronan. Ovan från vänster Thor Lindgren, Elisabet Persson och Sirkka Sundberg. Nedan från vänster Lilian Jonsson, Mariann Tarkkonen och Gunilla Havnesköld. Alla deltagare i vårens kurs.Foto: ANDREAS WÄLITALO
Jattes ateljé håller öppet
Jan-Anders Eriksson konstnärsateljé på 80 kvadratmeter ligger på Kronan i Luleå. De stora fönstren vetter mot björkskogen och ljuset. I vår har han hållit den femte omgången av Erikssons målarskola och när det nu var dags för KiN:s årliga evenemang, Öppen ateljé, ville han inte bara bjuda in publiken utan även kursdeltagarna till en gemensam utställning. Hans egna bilder är i stället prydligt undanställda i en slags gigantisk bokhylla. - Vi brukar börja med att titta på diabilder av konstverk och Jatte berättar sedan med inlevelse och kunskap om verken, säger Elisabet Persson konstnär på halvtid och en av deltagarna när hon beskriver hur ett tillfälle i målarskolan går till. Då är ateljén full av stafflier och dukar, ur högtalarna kommer väl vald musik men också ord. Sedan länge har deras lärare spelat in uppläst poesi och nu fört över den till CD. - Jag tycker att måleri och poesi ligger ganska nära varandra, säger han. Efter en kortare introduktionsövning för att komma igång målar man sedan under ett par timmar innan kurstillfället avslutas med att man tillsammans går igenom deltagarnas bilder och diskuterar dem. - Kursen heter Söka sitt eget bildspråk. Deltagarna ska sträva efter att hitta nåt, hitta ett innehåll och först därefter söka sig en form, säger Jan-Anders Eriksson. Det innebär att man ägnar tid åt verken, att man målar, målar om och sliter med verken. Ja faktiskt ibland till och med "målar sönder" dem; det som en gång fanns där att utveckla har tappats bort på vägen. - Många av oss som gått flera omgångar av Erikssons målarskola har hållit på med samma verk i flera år. Tagit hem och hit dem igen, säger Angelika Lantto. Hon är också en av dem i gruppen som har börjat närma sig måleriet även på arbetstid. En dag i veckan har hon avsatt för att arbeta med sina bilder. En del av dem har också kunnat ses på utställningar eller har sådana inplanerade på olika håll i närområdet. Det krävdes också grundläggande förkunskaper för att antas till Erikssons målarskola. Det nära arbetet kursdeltagarna emellan är inte heller, vilket man skulle kunna misstänka, något hinder i sökandet efter det egna. - Det är snarare så att vi spretar mer och mer, säger Elisabet Persson i. - Man inspireras av varandra, växer istället hela tiden, fyller Angelika Lantto i. Själv trivs Jan-Anders Eriksson bra med att hålla kursen just i egen ateljé med tillgång till sitt bibliotek, sin musik och eget konstnärsmaterial. - I Jattes ateljé finns en väldigt kreativ atmosfär, säger Ingela Martikkala. Den visar sig också fungera väl för de verk som visas på söndag.
Regine Nordström
Tipsa en vän Skriv ut Tillbaka
Publicerad 2007-05-26 kl.06:00 -------------------------------- Går du in på Kulturens Hus i Luleås hemsida(www.kulturenshus.com) och klickar på "Om Kulturens Hus" så kan du se bilder på utsmyckningarna bland annat på:
På moln stod du
På moln stod du! Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud! Dina ögon slog du upp och hvar atom i ditt sinne var en skapelse. Du sträckte ut din hand och sade: hvad är du? Och det var luft. Och din ande gick ut och du såg stjernor och solar fara förbi som moln och du ropade: himmelen stod under Guds fötter. Och därofvan var mörker dit ingen hann och du visste din moders lif och du önskade en qvinna. Och en poppel stod grön i det innersta af ditt öga och din storhet försvann och du låg som en tår på din egen fot i din egen glans och molnet var försvunnet.
Josef Julius Wecksell 1860-talet ------------------------------ Norrbottenskuriren 5 jan 2007:
Konsten intar Kulturens hus
Det är inte utan att man börjar fundera på Harads. Om där råder särskilt goda villkor för ett konstskapande, till exempel. För kanske låter det som en tanke att två av de tre norrbottenskonstnärer som fått uppdraget att offentligt utsmycka Kulturens hus i Luleå kommer från Harads: Jan- Anders Eriksson från Södra Harads och Kerstin Hedström från norra. Från sina barndomshem på varsin sida om älven kunde de spana över till varandra. - Fast det heter inte utsmyckning nuför tiden. Det heter konstnärlig rumsgestaltning, eller något liknande, säger Jan- Anders Eriksson. Själv är han först och främst målare och nu pryder hans jättelika oljemålning På moln stod du den vägg som konsertbesökarna möter på sin väg mot musiken, en trappa upp i det stora kulturhuset. I ett oändligt universum står en tankfull liten människa. Strax intill hänger en dikt signerad den finlanssvenske poeten Josef Julius Wecksell på 1860-talet. - Jag läser och lyssnar på mycket lyrik och Wecksell kom jag för första gången i kontakt med genom en antologi av Lars Gustafsson. Jag gillar den, den talar för sig själv och nog kan man väl säga att jag inspirerats av den, säger Jan-Anders Eriksson. Dikten inleds: "På moln stod du! Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud! Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: vad är du? och det var luft.
Och din ande gick ut och du såg stjärnor och solar fara förbi som moln"
- Jag ville göra en enkel himmel, inte naturalistisk eller turistisk, men med rätt ton. För att få till det har jag försökt måla alla lager i ett svep, använt breda målarpenslar, det har varit ganska svettigt. Den har hängt länge på min ateljévägg och jag har bemödat mig om att sluta i tid, inte måla sönder den.
Hon från Norra Harads, Kerstin Hedström, har inte haft några problem att sluta i tid. För henne har arbetet snarare varit en kapplöpning mot tiden. Kerstin Hedström har alltid ögonen öppna för återvinning, något hon visat i många tidigare verk. Den här gången har hon använt sig av glasögonlinser som hon fogat samman till den mäktiga tredimensionella skapelsen Livstycken, som nu svävar fritt och mäktigt från bibliotekets tak rakt genom den tre våningar höga öppningen. - Jag hade länge tänkt på att jobba med glas och börjat samla glasögonlinser. Idén formulerade jag nog efter att ha hört arkitekten tala om sina tankar kring huset. Om rymden och glaset och den nära kontakten mellan ute och inne. Det tänkte jag på och självklart också på glasögonens funktion som hjälpmedel vid läsning av alla dessa böcker. Människor har ju faktiskt använt alla dessa linser, betraktat världen genom dem och man kan bara fundera på vad det är de har sett, säger Kerstin Hedström. Med millimeterprecision har hon fogat samman tiotusentals linser, borrat olika många hål i dem, fäst dem vid varandra med tunna band, ett arbete som imponerar i sig. - Räknar man ihop arbetstiden som jag och de praktikanter jag fått hjälp av lagt ner så handlar det säkert om minst ett år. Trots sina många framgångar, inte minst internationellt, är det en debutant i offentliga utsmyckningssammanhang som tagit sig an gestaltningen av den stora konsertsalens vägg. Brita Weglins Pan och hennes döttrar och det härliga livet glimmar och gnistrar däruppe och sprider sin glans ända till dem som passerar utanför. Även hon har gjort något hon brukar göra, nämligen gått till historien och letat upp den isländska sagan om havsdrottningen Pan som samlade in de döda sjömännens själar, något som Brita Weglin tolkar som om hon räddade själarna. Utgångspunkten är några etsningar, men resten är någonting helt nytt. Det nästan femton meter långa verket består av flera bilder laminerade i plexiglas och ljussatta med hjälp av lysdioder i olika färger. - Jag ville göra ett konstverk som lyser som en smällkaramell i vintermörkret, precis som det här huset gör. Tre utgångspunkter har jag haft för mitt arbete: Jag ville förankra verket bakåt i tiden, men också i mitt grafiska bildspråk och dessutom göra någonting nytt och oväntat. Jag är lycklig över resultatet, som jag inte hade kunnat åstadkomma utan hjälp av ett lokalt reklamföretag, säger Brita Weglin. Den finske konstnären Jorma Puranen bidrar också med två verk till den offentliga utsmyckningen i Kulturens hus och i mars placerar skulptören Monika Gora sitt verk Silverträdet utanför byggnaden. Marianne Söderberg
Tipsa en vän Skriv ut Tillbaka Publicerad 2007-01-05 kl.06:00
Med färg och ljus kan mycket åstadkommas Kolorist som går på djupet
Det finns en intensivt känsloladdad aura kring den här utställningen. Jan-Anders Eriksson är på ett sätt kolorist eftersom ljus och färg ofta blir bärare av avsevärda estiska egenvärden. Det lyse och skimrar, ofta mot bakgrund av ett dunkel som ibland övergår i ren svärta. Förutom det svarta är rött en vanlig karaktärsfärg som bidrar till målningarnas uttryckskraft. Världen har must och substans av ljus, himmel och jord. Men samtidigt spelar han på djupa psykolgiska klangbottnar som går långt utöver det rent måleriska. Och här finns drag av naturromantik, skräckvisioner och något dramatiskt hotfullt. Ibland tycks världens undergång vara ett faktum.
Människoskildringen har en central roll i den här bildvärlden. Ofta gestaltas ett tillstånd av främlingsskap och kontaktlöshet. Men människorna skildras ibland också med en viss ömhet som sköra och sårbra, deras torftiga boningar likaså. Oväntat möte är ett sådant exempel. Något möte i psykologisk bemärkelse sker här inte. Människorna är från varandra isolerade fragment i en värld som är dem främmande. Någon livlös entydighet råder dock inte.Här finns fler bottnar att utforska. Till exempel möter vi å ena sidan en stor tomhet, men också en dunkelt anad närvaro av något obeskrivligt, något som måste förbli outtalat. Och växelspelet eller motsättningarna mellan närvaro och frånvaro bidrar till att ladda bilderna med en fascinerande uttryckskraft.
Ofta blir människorna något av pjäser som placerats ut i det fysiska rummet, men utan att dela en mellanmänsklig livsvärld av närhet och gemenskap. I Hemkomst är det tveksamt om det finns något hem som väntar. Med intensivt lysande rött som dominant och inslag av mörka stråk frammanas snarare en värld förödd av ett kärnvapenkrig. En annan målning heter Hemlängtan (tvekan). Den bygger på ett mycket subtilt spel mellan en kvinna och ett litet hus på en i övrigt öde slätt. Många frågor väcks. Är huset verkligen hennes hem? Kommer hon att gå in? Är hon utestängd i kylan? Tveksamheten är verkligen tydligt gestaltat, trots att vi inte ser kvinnans ansikte. Men målaren har många verkningsmedel till sitt förfogande. Med färg och ljus kan mycket åstadskommmas.
Men trots det hotfulla och dystra lyser det verkligen om de här målningarna. Och ibland framstår det främmande mer som äventyrligt lockande än som hotfullt och dystert.Då kan den figurativt skildrade stumma kontaktlösheten brytas mot ett koloristiskt tilltal som fängslar och berör. Och då kan vi också känna en förtätad värme som strålar ut emot oss. Vi ställs inför någon sorts mystik som öppnar sig mot något gåtfullt och okänt med positiva förtecken. I Drömt landskap framstår ljuset som varmt inbjudande, kanske verkligen som en stämning av hem och hemkomst. Det gyllengula himmelsljuset i Mötesplats framstår som sagoaktigt och drömskt. Naturen som helhet blir ett levande väsen, trots bristen på liv i människornas stympade relationsnät. Det här är alltså en komplex och mångbottnad utställning, som ger utrymme för många infallsvinklar, olika sätt att se, förstå, tänka och uppleva.
Norrbottens Kuriren 11/2 -06 (se också CV/Recensioner):
Måleri som berör
Jan-Anders Eriksson ställer ut samtida oljemåleri på Stationsgatan 38 i Luleå. Adressen är klassisk och i mitt huvud smått helig. Där fanns en gång i tiden folkbildargiganten Bengt Anderssons öppna famn för kulturellt arbete av det mest skiftande slag. Många, många konstnärer, fotografer, författare och teatermänniskor har fått sin skolning i de lokalerna.
Galleri 38 / Skådebanan Jan-Anders Eriksson Samtida måleri Visas till och med den 19 februari
I det perspektivet tycker jag att Jan-Anders måleri sitter som gjutet på väggarna i det ack så lilla galleriet. Hans tavlor befinner sig på hemmaplan, i en lokal där respekten för arbetet, människan och kulturens alla uttrycksformer finns inpräntade i väggarna. Sedan jag sist såg hans bilder ( i Piteå Konsthall förra året) har det tillkommit en del nyanser och ljusare färgtoner. Målningar som Bouppteckningen, Två möten i en glänta och Tillhåll är en utveckling av konstnärens poetiska bildvärld. För mig är tonen i hans målningar alltid litterära. De vill berätta en historia innanför det som syns i bilden. Det fina är att den kopplingen känns naturlig. I flera av hans målningar finns det nu ett annorlunda ljus, kanske till och med ett romantiskt skimmer, i till exempel Två möten i en glänta. Den känslan är intimt förknippad med poesin. Ofta när jag har gått igenom Jan-Anders drömmande, ibland kusliga, landskap har jag fått känslan av att befinna mig i en värld som har gått igenom alltför många sorger. Men, och det är viktigt, hans solidaritet och respekt för sina målningars människor, de må vara små, knappt synliga, sargade själar eller tyst drömmande, alla strävar de efter upphöjelse och att bli sedda. Jan- Anders Eriksson är en rejält genuin målare och den här utställningen, med den lätt ironiska titeln Samtida oljemåleri, bekräftar bara för mig att det handlar om bra konst. I min enkla värld är alla konstnärliga uttryck en form av beröring. Finns inte beröringen, når den inte fram, finns heller ingen reflektion och då blir betraktandet bara bortkastad tid. De här målningarna lever alltid vidare och där hemma finns alltid en vers eller två av Bruno K Öijer, på det att samtalet och växelspelet mellan bild och ord kan fortsätta.
LARS HEDSTRÖM ------------------------------------------------ Norrländska Socialdemokraten 10/2 -06 (Se också CV/Recensioner):
Det rör sig i Jatteland
Konst Samtida oljemåleri
Jan-Anders Eriksson Galleri Skåda, Luleå
Pågår t o m 19 februrari
Vid ett första ögonkast är det omisskänligt - Jatte, Jan-Anders Eriksson, ställer ut. Ensliga figurer rör sig i det där karaktäristiska landskapet som både kan eka av ensamhetens tomhet eller fyllas med en svart, absurd humor.
Det känns bekant och hemtamt vid det här laget. De solitära figurerna finns där, liksom grupperna av människogestalter som finns intill varandra - men aldrig existerar i absolut gemenskap, och husen finns där förstås. Och himlarna, de där vackra som alltid innehåller en udd av hot.
Dessutom finns en liten ironisk blinkning i utställningenst titel ”Samtida oljemåleri”, som får mig att dra på smilbanden.
Men tingens tillstånd är trots allt inte statiska i Jatte-land. Det är inte någon dramatisk revolution man ser på Galleri Skåda, men något har hänt sedan jag såg hans måleri senast. I vissa bilder har landskapet blivit mer dramatiskt - som i Tillhåll, där han drar mot Caspar David Friedrich romantiska måleri. Kopplingen känns naturligt. Friedrich målade också ensamma figurer i en stor natur och klangen i Tillhålls dimbeslöjade landskap ger också känslan av en besjälad natur.
I andra målningar, som Öar, har färgen bilvit klarare, eldfängt röd och dramatisk. Även målningen Hamn innehåller en motivgestaltning som känns lite annorlunda för att vara Jan-Anders Eriksson.
Och även om Erikssons karaktäristiska stil aldrig försvinner, rör det sig åt lite olika håll i utställningen, som om han forskar efter något nytt.
Vart det bär av blir intessant att se.
Publicerad: 2006-02-09 00:05 Uppdaterad: 2006-02-09 00:05 Av Patrik Boström ----------------------------------------------
Norrländska Socialdemokraten 27/1 2006:
”När jag tänker på romantik tänker jag på Caspar David Friedrichs, han målade också ensamma människor”, säger Jan- Anders Eriksson.
Romantiska jatteismer
KONST. Jan-Anders Erikssons konst präglas av vemod, stillsam dramatik och en gnutta fara. Men det finns också vemod, ömhet och en smula humor. ”Det är inget roligt att göra tavlor som bara är behagliga”, säger han. En gång myntade författaren Torbjörn Säfve begreppet ”jatteism”. Med det menade han den speciella stil som konstnären Jan-Anders Eriksson, även kallad ”Jatte”, använder sig av.
I Erikssons målningar finns alltid ett svepande ljus som tycks dyka upp från ingenstans. Det kontrasterar med de mörka, ofta kraftfulla, färgerna och märker ut detaljerna på tavlan. Här hittar vi ödsliga hus och gårdar, skogar, berg och sjöar, men också gestalter - ensamma eller i grupp. Och på något sätt tycks det alltid finnas ett avstånd mellan dem. Det förstärker den dramatiska, melankoliska och lite sorgsna stämningen.
- Jag tycker om kvällsstämningar, när det på något sätt blir lite farligt. Det är inget roligt att göra tavlor som bara är behagliga - visst ska de vara fina att se på, men de ska vara snygga på ett fult sätt, säger Jan-Anders ”Jatte” Eriksson.
Men det finns humor i verken också, ofta en svart sådan. Det är titlarna till verken som är ingången - och efter att man sett tavlans namn tar de mörka bilderna ofta en vändning till något underfundigt. Då hittar man ömheten och finurligheten, också ärligheten, i hans verk.
- Jag vill aldrig att humorn ska bli något patetiskt eller putslustigt. Men med titlar kan man laborera, antingen styra eller vilseleda.
Just nu hänger han sina verk på Galleri Skådas väggar i Luleå inför vernissaget i morgon.
De flesta målningarna går i rött. Han berättar att han styrt utställningen lite åt det romantiska hållet, vilket man anar i det ännu mer flödande ljuset och de röda nyanserna.
- Fast romantiken är ju ett belastat begrepp, man tänker ju ofta på tavlor med folk som äter räkor och så... Men när jag tänker på romantik tänker jag på Caspar David Friedrichs, han målade också ensamma människor, säger Eriksson.
Titeln på utställningen är Samtida oljemåleri - något som vissa kanske anser lite paradoxalt.
- Det var någon som sa en gång att ”allt är samtidskonst utom olja på duk”. Men man blir ju lite trött på det här om att vissa saker är samtidskonst och andra inte. Man kanske skulle säga att mitt är så långt ifrån samtidskonst man kan komma - och då funkar ju titeln ur ett lite ironiskt perspektiv. Men å andra sidan tycker jag att samtidskonst är konst som skildrar samtiden, och då spelar det väl ingen roll vad man använder för material.
Inspirationen kommer ofta från fjällturerna, även om han aldrig målar av landskapet direkt. Istället hämtar han in stämningar och känslor. Och det finns något av ett norrländskt vemod över verken.
- Fast finns det någon som målar glada tavlor nuförtiden? Det är ju roligt att måla även om man målar en hemsk tavla.
Publicerad: 2006-01-27 00:05 Av Ida Fredriksson ---------------------------------
Utställningar 2005:
29/1 - 27/2 Galleri Estetica,Malmö(Samlingsutställning. Invigning av det nya utökade galleriet) 17/2 - 20/2 Konstmässan, Sollentuna 26/2 - 16 mars: Galleri Hera, Stockholm 7 - 10 april: Stockholm Art Fair 16/4 - 8/5 Konstens Hus i Luleå. (Samlingsutställning; Gud i Norrbotten) 23/4 - 14/5: Piteå Konsthall 24/9 - 12/10: Galleri Estetica, Malmö. (Under Gallerinatten 24/9 öppet även 18.00 - 24.00) 26/11 2005 - 15/1 2006: Skövde Konsthall ----------- ------------------------------ Nya Lidköpings Tidningar: Måndag 5 December 2005 06:00
Norrland gemensam nämnare
KONST Jan-Anders Eriksson, Chennet Juhlin, Tomas Lidén, Dag Wallin måleri, grafik, skulptur Skövde Konsthall, 26.11 – 15.01 2006
Långa transporter och bristande personkontakt har gjort Norrlandskonstnärer till sällsynta utställare på våra breddgrader. Det var en brist konstaterade Chennet Juhlin under sina målarsejourer på Nordkalotten bland annat som Kirunastipendiat. Han fick också möjlighet att som utställningskommissarie på Lidköpings Konsthall avhjälpa den. Samma förmedlande funktion har han haft i Skövde. Utställningen på Konsthallen har visserligen inget officiellt tema men i ursprung, boende och annan koppling finns hos de fyra konstnärerna någon form av relation till Norrland.
Man kan naturligtvis inte tala om några typiskt norrländska särdrag i konsten. Landsändan omfattar nästan två tredjedelar av Sveriges yta och rymmer lika många variationer i natur och kultur som övriga landet. Närmast vår traditionella schablonbild av Norrland kommer Jan-Anders Eriksson. Han bor i det dynamiska Luleå men målar ett landskap där verklighet och fantasi möts. En matt dager sprider sitt ljus över terrängens mjuka konturer som bryts av ett övergivet hus eller några träd. Likt vålnader från en svunnen tid framträder här människor hämtade från berättelser och sägner. Jan-Anders Eriksson känner sin bakgrund och vet att gestalta den. Chennet Juhlin är både samordnare och deltagare i utställningen med oljor och grafiska blad. Hans målningar visar naturmotiv. Man behöver dock inte fundera på var de är hämtade i verkligheten. De kan finnas i Norrland, på Bohuskusten eller längs Kinnevikens stränder. Chennet Juhlin är kolorist och naturmotiven blir hans medium för att brottas med färgen. Samtidigt engagerar han sig i debatten kring miljöfrågorna. I mina ögon gestaltar han dem som röda järtecken från ett Bibelns Harmagedon. Som kontrast målar han fjällbäckens fall utför den branta bergssidan.
Tomas Lidén är född i Norrbotten och bor sedan studietiden för 25 år sedan i Stockholm. Hans motiv har sina känslomässiga rötter i ungdomstidens landskap. Hussamlingen på en sommargrönskande fjällsluttning kontrasterar mot några snöklädda kobbar omgivna av polarhavets arktiska kyla. De är realistiskt återgivna medan Tomas Lidén i andra målningar låter tekniken styra motivet. Han målar i tjocka färglager, skrapar bort och efter hand framträder en vittrande ruin eller lättande dimma. Avståndet därifrån är långt till en blå planet i universum. Där är vi inte ensamma vill han säga. Från början målare blev Dag Wallin skulptör. Han kom från Stockholm till Höga kustens Nordingrå och blev fast i det egensinniga landskapet där landhöjningen skapat höga berg, små insjöar och djupa havsvikar. Dag Wallin väver in dem i de berättelser han målar på sina träskulpturer. På Orientens flygande matta gör vi människor i tanken en svindlande färd ut i fantasins gränslösa rymd. I vattnet väckte blixten urcellen till liv. En skulptur skildrar hur den utvecklats till nya och alltmer förfinade arter. Skulpturens årliknande form förstärker därtill känslan av en darwinistisk tidsresa. Den konstnärliga kreativiteten finner ständigt nya perspektiv i Norrlands mångskiftande natur.
Bertil Lundgren --------------------------------
Sydsvenska Dagbladet 24/9 2005:
Kusligt Norrbotten möter skånsk publik
Det vilar en liten kuslig stämning över Jan-Anders Erikssons målningar. Men samtidigt finns här skönheten och ibland en hel del humor instoppad i de karga landskap som påverkats av hans hembygds omgivningar.
Norrlänningen Jan-Anders Eriksson hittar ofta sina motiv när han är ute och vandrar i fjällen eller far på kanottur bland de norrländska myrmarkerna. Här finns stillheten, vidderna, renheten och den storslagna skönheten som förstärks av de solbelysta mörka moln som likt en dramatisk kuliss sänker sig ner över landskapet. Hans målningar har beskrivits som \\\"ett slags overklig verklighet som frysts till ögnblicksbilder av eftertanke\\\" - Jo,det var väl fint uttryckt, tycker denne Luleåbo som lagom till Gallerinatten besöker Malmö och Galleri Estetica.
Suddig ängel
Ibland finns människor med på bilderna, ibland en symbolisk jesusgestalt eller en suddig ängel. De enstaka små människofigurerna står alltid en bra bit ifrån varandra, vilket inte behöver betyda att de försöker undvika varandra. - Jag vet int varför, det bara blir så, säger Jan-Anders Eriksson på sitt karaktäristiska norrländska sätt. Några av hans figurer i de ödsliga landskapen är hämtade från verkligheten, som bröderna Mattson, närmast legendariska bröder i konstnärens hemtrakter. \\\"Bröderna Mattsons lördagskväll\\\" är en av titlarna. I en annan målning står de tre bröderna och väntar tålmodigt på sångsvanarnas återkomst. - Jo, jag får ibland höra att det finns humor i mina bilder, men att de ändå känns kusliga, säger Jan-Anders Eriksson.
Vernissage idag
Idag, lördag, är det vernissage på hans utställning klockan 12 - 16 på Galleri Estetica, Helmfeltsgatan 7. Jan-Anders Eriksson kommer också att vara med under Gallerinatten 18 - 24.
Britt Yngvesson ---------------------------------- Recensioner se CV&Recensioner ----------------------------------
Jerker Göransson Galleri Estetica, Malmö i Gallerinattskatalogen:
Jan-Anders \\\"Jatte\\\" Eriksson - en \\\"outstanding\\\" målare och patriotisk norrbottning som tolkar sitt Norrbotten och dess människor med känsla och psykisk laddning i ett apokalyptiskt uttryck med färg och form. Hans målningar är en slags overklig verklighet som frysts till ögnblicksbilder av eftertanke. Möt honom på Gallerinatten. ------------------------------------ Norrbottens Kuriren 20050510
Det bitterljuva vemodets mästare
37 målningar och emaljer fyller upp de två rummen i Piteå konsthall. Att gå runt i Jan-Anders Erikssons bildvärld är att befinna sig i det mörka ljusets landskap.
Jan-Anders Eriksson Olja och emalj Piteå Konsthall
Ödsliga landskap, mörka horisonter invaggade i ett märkligt ljus, här och där människor som hukar sig, som betraktar sin karga värld och med en musikalisk grundton av vemod i bakgrunden. Jag blir helt lugn. Det är som att komma hem. Astral weeks kom 1968. Sedan dess har jag alltid haft känslan av att Van Morrisson spelat in samma skiva år efter år. Det är lätt att känna igen hans musik. Och är det inte det som utgör storheten i Van Morrissons musik? Jag känner inte Jatte Erikssons konstnärskap på samma djupgående sätt som jag känner Van Morrissons musik, bara det en rejäl tankeställare …! Men den kopplingen slår mig ändå, efter att jag sett hans måleri under ett antal år nu. Det är inte alls tråkigt att känna igen en konstnär. Förnyelse och vitalitet sitter inte i att förändra stil och uttrycksformer för förändringens egen skull. Möjligen skulle det vara häftigt att uppleva en scenversion av Jan-Anders Erikssons ateljéarbete; vi ser konstnären framför staffliet, vid sidan om står någon och läser dikter av Gunnar Ekelöf och Bruno K Öijer, ur högtalarna hörs samtidigt någon gammal rostig bluesman. Det skulle bli ett multikonstverk och nåt jag gladeligen skulle betala inträde för! Men nu är det inte så. Jag står i en traditionell konsthall i en hemtrevlig stad och tittar på en traditionell utställning och Jan Anders Erikssons bilder behöver inget krimskrams runt sig för att nå ut från väggarna. Hans måleri rymmer många lyriska inslag och jag vet att poesin betyder mycket för konstnären. I hans ofta dova landskap finns en poetisk ton av ensamhet och förvirring, en känsla av att vi människor kanske har gått vilse, att vi inte riktigt hör hemma i den verklighet vi omges av. Sedan får vi inte glömma humorn. När jag går omkring bland målningarna känner jag att jag småler mest hela tiden. Okej, då, det är ett eftertänksamt leende, inte ett storgarv. Målningen En inneboende är ett bra exempel. Bilden är ganska mörk, huset är vint och skrangligt, som taget ur en Stephen King-roman. En man lutar sig lite förskrämt fram mot sitt natthärbärge. Han har garanterat inte hittat huset via internet, det är märkligare krafter än så som har fått mannen att ta in på detta ödsliga pensionat. Samma uppkäftiga leende får jag när jag ser ett par olika varianter av temat far och son. Den stora målningen Farkost blir för mig också sinnebilden för blandningen av humor och vemod. En liten förskrämd man i roddbåt, ett hukande hus hänger på klippan och en märklig ljusfigur surfar på vattnet. Det är en helt vanlig dag någonstans i Vintergatan. Några strofer av Bruno K Öijer tycker jag kan rama in mina intryck av Jan - Anders Erikssons utställning: ” vi föddes / med en oerhörd saknad / genom ett / rusande tågfönster / om natten / ser du en skymt / av rymdens handstil / omöjlig att tyda / någonstans / i den slingrande väven / av gnistrande bläck / finns förklaringen / till våra liv ”
LARS HEDSTRÖM
----------------------------------------
Vemodet slår igenom 20050502 Norrländska Socialdemokraten
KONST Jan-Anders Eriksson Piteå konsthall Pågår t o m 14 maj
Jan-Anders Eriksson ställer just nu ut sina verk i Piteå konsthall. Tyngdpunkten ligger på de stora oljemålningarna, men några mindre verk i emalj dyker också upp i samlingen. De svepande stora dragen i oljan känns igen, där färgerna tonas in i varandras nyanser och skapar en suggestiv botten. Här och var låter Jatte sitt välbekanta neonskimmer blänka fram i de partier han vill accentuera. Fortfarande har små, obestämbara människogestalter en stor roll i hans verk som till exempel i Molnen där två personer avvaktande betraktar varandra på håll. Det vilar ett förnöjsamt vemod över stämningen hos figurerna, och en storslagen enkelhet i de dova, suggestiva miljöerna. Men inte i någon av de bilder där människogestalterna står tillsammans, som i Mötesplatsen, finns någon direktkontakt mellan dem. Snarare tycks de vilande i introverta betraktelser, medvetna om varandra men nöjda med samhörighet utan ord. Den humor som tidigare återfanns i en del av Jattes verk har här bytts mot en svartare sådan. Han låter ensligheten och den stillsamma dramatiken komma fram tydligt och utställningen präglas av ett större vemod och en känsla av ”lugnet efter stormen”. På flera av verken kan man urskilja figurer med utbredda armar som liknar frälsarfigurer som tröstar.
I emaljverken tar Jatte upp hustemat igen och låter dessutom texter löpa över de stiliserade, sprakande bilderna. Lösryckta strofer staplade på varandra bildar långa dikter som forsar hastigt framåt. I Välsignade landskap räknar han upp en mängd platser i Norrbotten som vävs in i en bakgrund av ett trolskt landskap. Det som kommer fram tydligt i utställningen är bildernas känsla, som vittnar om utbredda vidder och stilla vatten där människogestalterna präglas av både förnöjsamhet och en outtalad gemenskap. Vemodet slår igenom i samtliga verk, men även om det är en mörkare utställning än de tidigare, så präglas den också av ett visst mått hopp och stilla förundran.
Ida Fredriksson ---------------------------------------------- Lulekonstnär skapar hus i olja och emalj 20050422 PITEÅ (PT)
KONSTUTSTÄLLNING. Lulebon Jan-Anders Eriksson har nyligen medverkat i Stockholm Art Fair, men utställningen i Piteå Konsthall är delvis ny. \\\"Det är roligare att ta något annat än det jag redan visat, även om jag kan bli alltför entusiastisk när jag tar ner en ny målning från staffliet\\\", säger konstnären.
Jan-Anders Eriksson målar i olja, med vinylfärg som grund. Han bor på Malmudden i Luleå och har ateljén på Kronan. För närvarande är han också aktuell i Konstens Hus temautställning i Luleå, \\\"Gud i Norrbotten\\\", tillsammans med flera andra konstnärer.
Jan-Anders \\\"Jatte\\\" Eriksson gillar egentligen inte alls att prata om sin konst. Just på grund av att det handlar om bilder tycker han det är bättre att vara tyst.- Att analysera sina egna målningar är som att vara sin egen astrolog, har någon sagt. Det tycker jag stämmer, det blir lätt floskulöst, säger han med en
självkritik som även räcker till för de färdiga bilderna. Ibland håller han på i tio år med en målning, ibland går det mycket fortare. Processen handlar mer om känsla än det visuella: - Det känns i kroppen när det fungerar och då slutar jag. Nästa dag kan jag ändå tycka att det ser för jävligt ut och då ställer jag antingen undan alltihop för att se på det med nya ögon efter ett tag, eller så fortsätter jag måla.
Som trolleri När Jan-Anders Eriksson började arbeta med emalj gjorde han på samma sätt som när han målade - det vill säga fria bilder. Det har han slutat med, för även här gör sig självkritiken påmind. - Nu screenar jag på grund av att det lätt kan bli för glassigt med emalj. Det är som trolleri, man vet aldrig hur det kommer att se ut men nästan allt blir bra på något sätt. - Så bra att man kan bli förförd av det själv, säger han och ser ut som om det är det värsta som kan hända honom vid sidan av att förväntas prata om sin konst. När han får frågan varför han är så rädd för att låta sig förföras och vara glassig, blir han tyst en stund och tittar sig omkring bland sina verk. Att följa hans blick är svar nog innan han formulerar orden: - Jag vräker på med solnedgångar. Men konst ska inte vara snygg, den ska vara bra. Faktum är att detta yttrande är en sammanfattning av utställningen så god som någon. Den har vernissage i morgon, lördag, och pågår till 14 maj i Piteå Konstförenings regi.
Återkommande motiv Jan-Anders Erikssons motiv återkommer både när han målar och bränner emalj. Det finns exempelvis flera versioner av det första emaljhus han gjorde. Förlagan är ett fotografi av det numera rivna hus i Solberg i Gällivare kommun, som ägaren försett med text från grunden till taknocken. Nattavaara stationshus är också något av ett eget emaljtema. - Emaljbilderna bygger på foton som jag screenar och bränner på stålplåt med emaljfärg i olika lager, säger Jan-Anders Eriksson. Att han själv är sparsam med analytiska kommentarer om sitt bildspråk, hindrar inte andra från att kommentera och analysera det. Även när han målar blir det ofta samma motiv om och om igen, i olika skepnader.
Växte upp i Harads Ett liknar missionshuset i Harads - byn där han växte upp. Eftersom även andra bildidéer enligt titlarna har med gud och änglar att göra, brukar han få höra att hans måleri är religiöst. - Det är inget jag själv tänker på, jag bestämmer inte i förväg vad jag ska måla, utan bilderna växer fram medan jag håller på. Men det är klart, som så många andra människor längtar jag också efter någonting att tro på. - Tyvärr är det svårt att tro på en gud som världen ser ut i dag. Jag försöker acceptera att Gud inte finns.
Lång meritlista Jan-Anders Eriksson är född 1944 och utbildad på Konstfack. Förutom en lång rad utställningar på olika orter i Sverige, har han varit med på samlingsutställningar i Japan, Tyskland, Norge, Finland, Ungern, Danmark, Sovjetunionen och Moldavien. Han är representerad i ett 20-tal kommuner och ett 15-tal landsting, samt läns- och statliga institutioner. I Norrbotten finns hans offentliga utsmyckningar i Luleå, Boden och Gällivare.
KARINA SUNDKVIST
------------------------------------
Lennart Sjögren om Jan-Anders Eriksson:
En magisk självklarhet
Det sveper en mörk kosmisk vind genom Jan-Anders Erikssons bildvärld. De totalt utlämnade existenserna - ett hus, en människa, en taggig skogshorisont eller något annat - står där i ett ofattbart ödsligt ljus. Det ljuset tycks komma ingenstans ifrån, det bara finns där och är ett med existensen.
Att säga så låter magistralt, det är det också, men mitt i denna utlämnadets tillvaro finns det också en humor som ger plats åt det absurda och därigenom får ödsligheten en nära, mänsklig dimension: Det finns en röst här!
Här sker också mötet mellan den för ögat synliga verkligheten och den andra verkligheten som ligger i gränszonen mellan dröm och verklighet och där alla möjliga förvecklingar kan uppstå. Vägen ligger öppen för en öververklighet där siktdjupet klarnar.
Bilderna är egendomligt fastnaglade och oavvisliga - om det är vid sekunden eller vid evigheten - men här försiggår också och ständigt den dramatik som uppstår ur formens förtätning och en kolorit som har med konstnärens egna hjärtslag att göra.
Att gå in i Jan-Anders Erikssons målningar är att gå in i en fälla som det är svårt att ta sig loss ur. Man får ge sig på nåd och onåd åt en bildvärld där det självklara blir magi och magin en verklighet.
Rätten att uttrycka sig – En kväll för det fria ordet Tidskriftsbiennalen Lillan, Luleå
Under Tidskriftsbiennalens kväll för det fria ordet och för rätten att uttrycka sig inleder författaren Bengt Pohjanen med att berätta om de många övergrepp han utsatts för under sin karriär. Den berömda tårtningen minns vi, kanske också bombhoten mot hans pjäs Dagning röd. – Men hot går hem, bara hoten kommer från rätt håll och riktas mot fel person, säger Bengt Pohjanen, och konstaterar att det svenska budskapet om yttrandefrihet och tryckfrihet är i fara och frågar sig om det kan vara så att yttrandefriheten i själva verket är selektiv. För åsikten att diskussioner ska föras med ord och inte med bomber blir han säkert inte emotsagd och med de erfarenheter han säger sig ha om hot och våld råder han oss att inte skämta med honom om fysiska övergrepp. Sin egen och alla andra konstnärers rätt att fritt skapa och tala lutar han mot Goethes citat: ”Den som filosoferar är inte överens med sin tids föreställningar”. Våld, eller i alla fall konfliktupptrappning, sker det i Maja Runebergs ensamma skådespel om en händelse på ett café. Ett övergrepp mot en oskyldig ung man som slutar med att han gråter hud genom ögonen. Tidskriften Agamemnon hittar man vanligtvis på nätet, för några år sedan utnämnd till en av årets bästa kultursajter. Nu har de gjort ett undantag och kommit på papper. Med två redaktörer som skriver och tecknar allt material själva är de förmodligen en av landets minsta tidskrifter. I kväll framträder hela redaktionen och läser egna texter från scenen. Jämför den rikliga förekomsten av ordet ”våld” med ordet ”väder” och spår en framtid där dagens våld ritas in i särskilda rutor i våra dagstidningar så att vi kan ta del av dagens våldsprognos. Det hela är intressant, men det finns problem med att läsa långa och tänkvärda texter från en scen. Dessa texter är gjorda för långsam läsning. En mening i taget. En stunds funderande. Så tillbaka igen. Svårt att uppfatta i all sin rikedom, med andra ord. Tidskriften Hjärnstorm har överlevt många sedan starten i Boden och Svartöstan för snart 30 år sedan. Numera finns redaktionen i Stockholm och mycket har hunnit förändrats. De första redaktörerna, konstnärerna Bertil Sundstedt och Jan-Anders Eriksson tar plats i soffan för en diskussion med nuvarande redaktören Bo Pettersson, även han med ett förflutet som konstnär. Tidningen startade en gång som en katalog till en utställning och fick sedan ett vidare liv. Någon plattform, som alltid efterfrågades på 1970-talet, kunde de dåvarande redaktörerna inte presentera, men inriktningen kom att handla en del om konst och konstpolitiska frågor. – Dessutom var vi bland de första att publicera Szymborska på svenska och vi hittade outgivna dikter av Ekelöf, minns Jan- Anders Eriksson. I den sena kvällen fortsätter deras samtal och frågan är hur det ser ut med de svenska konsttidskrifterna. Den frågan råder det delade meningar om mellan de tidigare redaktörerna och den nuvarande.
Marianne Söderberg --------------------------------------------- Tidskrift Nu 04-08-23:
Tre vise män i intervjusoffan
Gårdagskvällen här på biennalen innehöll ett varierat och spännande program med dans, teater, poesi och ett brandtal av Bengt Pohjanen. Han berättade om de många angrepp han utsatts för under åren och menade att det går att med hot tysta det fria ordet -\\\"hot går hem\\\" – och att Goethe hade rätt när han skrev:\\\"Den som filosoferar är inte överens med sin tids föreställningar.\\\"
Men den mest konkret tidskriftligt inriktade delen av kvällens program var Hjärnstorm återvänder till brottsplatsen, där tre av Hjärnstorms otaliga redaktörer tog plats i soffan på scenen för ett samtal med Peo Rask, Provinsredaktör och biennalarrangör. Hjärnstorm startade i Boden 1978 och har vandrat via Luleå, Umeå och Uppsala till Stockholm där tidskriften nu har sin bas.
Peo Rask inledde med att fråga de båda ursprungliga redaktörerna, Jan-Anders Eriksson och Bertil Sundstedt, vad de ville säga med sin tidskrift och de berättade att det allra första numret egentligen var en katalog till en utställning. Därefter började tidskriften fyllas med skönlitterärt material och konst.
– Vi satte oss ner och började filosofera kring konst, sa Bertil Sundstedt, och så hade vi en ledare i varje nummer där vi angrep allt och alla.
– Då för tiden skulle man ju ha en plattform, sa Jan-Anders Eriksson, helst en maoistisk eller trotskistisk. Men det hade vi inte. Hjärnstorm var en protest mot proggen.
Den dåvarande Hjärnstorm var både lik och olik den som görs nu. Den grafiska formgivningen har förstås blivit annorlunda, beroende på att ny teknik har ersatt 70-talets klippa-och- klistra-metoder. Bo Pettersson, den tredje redaktören i soffan, ansåg att den tidskrift han har tagit över har samma slags halvanarkistiska organisation som när den startade. Det vill säga: Väldigt många redaktörer är inblandade, man har inga hierarkiska strukturer och man gör upp inför varje nummer vilka som ska ta det huvudsakliga redaktörsansvaret.
– Ni är konstnärer alla tre, påpekade Peo Rask. Vilka konsttidskrifter tycker ni är bra?
– Jaha... Vilka skulle det vara? undrade Jan-Anders Eriksson förvånat.
– Paletten, föreslog Peo Rask.
– Nää, den var bättre förr.
– Ska jag tolka det som att det saknas bra konsttidskrifter? frågade Peo Rask och Bertil Sundstedt bekräftade:
– Det saknas tidskrifter som litar på bilden.
– Konstrevyn är ju nedlagd, sa Jan-Anders Eriksson, och Konstperspektiv var bra, men nu har den också snöat in på samtidskonsten.
Bo Pettersson tyckte dock att det finns en och annan konsttidskrift som håller måttet. Han hade ingenting emot vare sig Paletten eller Konstperspektiv.
Peo Rask avslutade det hela med att fråga de tre vise männen i soffan om de hade något råd att ge till yngre redaktörer i branschen.
Jan-Anders Eriksson: – Skit i plattformar.
Bertil Sundstedt: – Ja, jag håller med. Om man redan vet vad som ska hända så blir det inte intressant. Man bildar sig själv hela tiden om man inte har något bestämt att utgå ifrån.
Bo Pettersson: – Det där med plattform eller inte tycker jag inte spelar någon roll. Jag är ju projektledare för tidskriftverkstaden i Stockholm och där jobbar tidskrifterna väldigt olika. Det finns de som skapar sig en tydlig bild av målgrupper och ekonomi redan från början och det finns de som arbetar mer på fanzinesättet och går efter vad som känns roligt för stunden.
Hjärnstorm har i sommar utkommit med nummer 83-84 sedan starten och det har tema Pessimism.
Publicerad: 2004-08-21
Köp Hjärnstorm Läs mer om Hjärnstorm i katalogen Fler artiklar knutna till Hjärnstorm Fler tidskrifter i kategori Allmän ----------------------------------------------- Länstidningen Östersund 20040706:
På Galleri Remi pågår sommarutställningen fram till och med torsdag denna vecka. Där kan man återse säsongens utställare och lite annat. En spännande nästan abstrakt fjällmålning av Bengt Ellis från 1977 fångar mitt öga. Och en serie helt underbara målningar av Jan Anders Eriksson i speciellt ljus visar upp en far och en son i olika situationer. På golvet finns flera Gudrun Pierre-skulpturer och en stor målning av Stig Bahlenberg på väggen visar att deras skaparkraft fortfarande når ut trots att de själva är borta.
Den 26 juni öppnar den femte Nordiska Emaljtriennalen på Ronnebaeksholm Kunst- og Kultursenter i Naestved, några mil söder om Köpenhamn. Utställningen altererar mellan de deltagande länderna och är den största nordiska jurerade utställningen för emaljkonst. I år utvaldes 95 verk av 40 konstnärer varav två utställare är från Norrbotten; Bertil Sundstedt och Jan-Anders Eriksson, med tre respektive två verk vardera. Utställningen pågår till den 29 augusti vartefter den flyttas till Kunstsentret Silkeborg Bad på Jylland. Där visas den fram till 19:e december 2004. ---------------------------------------------- Norrbottenskuriren:
All konst är dokumentation; av ett ögonblick eller de tålmodigt subjektivt framvuxna referenserna. Jan-Anders Eriksson torde ha kommit från Norrbottens inland. I sin utställning på Galleri Aurora framträder han med en konsekvent beskrivning av ett ursprung som inte längre är relevant som överlevnadsställe för den stora mängden människor. Smala, taniga människoformer, överlevda. Det är långt mellan människa och människa. De gamla husen han förut målade för dess egen skull har nu fått sin omkringmiljö. Jan-Anders Eriksson har åstadkommit en utställning över ett ämne som drabbar oss när vi minns tillbaka. Målningarna har ytor, men det är inte mycket som händer i det ensamma livet, bland de ensamma träden. Färgskalan är det motsatta, den sätter kraft i utställningen. I huvudsak mörkvioletta bakgrunder varur skärande rödgul färg starkt ger innehållsmässig betydelse. Västerbotten har sin konstnärlige dokumenterare, fotografen Sune Jonsson. Norrbotten har sin egen, oljemålaren Jan-Anders Eriksson. Måleriet har det tungt i dessa yttersta av tider, inte installationer, objekt och vad de alltmest kallas. Moderna Museet i Stockholm har de senaste tio åren närmast utestängt måleriet från sina tillfälliga utställningar. Jan-Anders Eriksson framhärdar i sitt oljemåleri. Det ligger en heder bara i det.
En av våra mest speciella konstnärer har sin ateljé uppe på Kronanområdet i Luleå. Jan-Anders ”Jatte” Eriksson flyttade dit för ett par år sedan efter att tidigare ha haft ateljé hemma i Gammelstad. Nu är han stadsbo och i ateljén har han skapat sig en sorts ”trädkoja”, värdig en hemlig klubb av barndomens snitt. Det är förstås en hederlig arbetsplats, dukar, färger, tavlor, färdiga och halvfärdiga, skisser överallt i rummet men också det där som behövs för att konstnären ska trivas. Det handlar om skivor och böcker. Konstböcker i mängder, poesi, jazz och blues är det som gäller. Favoritpoeterna är Bruno K Öijer, Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Werner Aspenström, Ragnar Strömberg.
Dikter ur högtalarna
Ur högtalarna viskar Bruno K Öijer fram en av sina suggestiva dikter. Jan-Anders har en stor samling poesi på band och CD- skivor och en ännu större mängd skivor, vinyl och CD. Jag träffar honom några dagar innan han ska hänga sin utställning, den som öppnar i dag ute på universitetet, i Galleri Aurora. 29 målningar ska han hänga upp och utställningen har han döpt till Oväntade möten. Att sitta en stund i Jattes ateljé är att förflytta sig till märkliga landskap. Att poesi, jazz och blues är signalord som också har stort inflytande i hans bilder, verkar solklart. Han ställer regelbundet ut inte bara i Norrbotten utan också över hela landet och även utomlands. I hans pärm med pressklipp finns mängder av imponerade kritiker från Jämtland, Stockholm, Skåne, Köpenhamn och andra metropoler.
Eget bildspråk
– Jag har fått bra kontakt med ett par gallerister i Stockholm och i Malmö, säger Jan-Anders. Det är viktigt att ha gallerister som är engagerade och uthålliga. På Galleri Estetica i Malmö har jag ställt ut fyra gånger tidigare, nästa är inplanerad 2005. Jan-Anders Erikssons målningar är lätta att känna igen, han har verkligen ett eget bildspråk. Det är också ett språk som är poetiskt. Målningarna har den där känslan av märklig poesi och det finns en dragningskraft, man fastnar i motiven och ibland är det som om egna berättelser dyker upp medan tavlan betraktas.
Svart humor
Det har sagts mycket om hans måleri att det skulle vara mörkt och ödsligt, kanske rent av deprimerande. Nog finns det mörka där, självklart, men där finns också en svart humor. Det är en konst som inte lockar till storskratt, hellre då ett stilla, vemodigt leende. En kritiker skrev att hans konst var en blandning av Edvard Munch och serietecknaren Ulf Lundkvist ... Bilderna har definitivt humor men också en dov kraft och rörelse. Livet är fan inte en dans på rosor. Det är inte alla som kan strunta i det djupt mänskliga, det mörka i människan, det som ofta rymmer starka känslor. När han nu ställer ut på universitetet i Luleå hoppas jag många kan sig dit och ta sig tid att betrakta hans bildvärld. Jag tänker inte krångla till det med en massa dunkla konstteorier, främst för att jag inte kan stava till dem men mest för att hans måleri går direkt in i kroppen.
Inte krångliga
Jan-Anders målningar är inte krångliga; de öppnar sig om man ger sig tid att titta. När jag lämnar ateljén hör jag Bruno K Öijer ur högtalaren. Det kanske är så man ska göra. Ta med sig en liten freestyle, ladda ner några Bruno K Öijerdikter eller ett par blueslåtar med några gamla blueshårdingar som Son House och Bukka White, två av Jan-Anders bluesfavoriter. Jag tror nämligen att en dos blues och poesi ger konstrundan en extra dimension.
Lars Hedström
Fotnot: Jan-Anders Eriksson ställer ut i Galleri Aurora mellan den 10 och 26 mars. I dag klockan 16 är det vernissage.
------------------------------------------
Utställningar våren 2004
31 jan - 18 feb: Galleri Remi, Östersund 13 feb - 15 feb: Stockholm Art Fair 10 mars - 26 mars: Galleri Aurora, Luleå -----------------------------------
Länstidningen i Östersund 3/2 2004:
Först ut en verklig favorit. Det är tretton år sedan Jan-Anders Jatte Eriksson från Luleå ställde ut i Östersund. Han ställer regelbundet ut i de större städerna i Sverige och i Norden, han har även ställt ut i Tyskland, Skottland och medverkat i samlingsutställningar runt om i världen. I år fyller han faktiskt 60 år men hans konst är ung till sinnet. Målningarna har skarpa färger i en lätt surrealistisk stil, men människorna i de oftast öde landskapen känns betydligt närmare Edvard Munch eller serietecknaren Ulf Lundkvist än Salvador Dali. På den aktuella utställningen på Galleri Remi visar han också fascinerande färgstarka emaljer föreställande ödebyggnader från det norrbottniska inlandet. Verken har ett märkligt skimmer och sällan har ödehus skildrats med sådan intensitet. - Det började med att jag såg det hus som avbildats som Arnes hus i Solberg. Huset, som nu är rivet, hade en utstrålning som jag ville fånga på något sätt. Nu har jag tagit foton och överfört dem till emalj och sedan behandlat dem, försöker Jan-Anders förklara. Han berättar hur han reser omkring mycket och i stort sett besökt alla småbyar i Norrbotten. Och när man går runt med honom har varje hus en tydlig historia om än inte lika speciell som Arnes hus i Solberg; en historia som han inte vill ska återberättas i tidningen. Oljemålningarna och emaljerna på Galleri Remi är konst med tanke och mening. Konst som har en väldigt direkt kommunikation med betraktaren.
Något helt annat visas på Galleri Remi just nu. Det rör sig om målningar och emaljer av Jan-Anders Eriksson från Luleå. det handlar om ödsliga mörka landskap som om världen stod inför sin undergång, ödsligt, avisande, katastrofalt. Människofigurer rör sig där men bortvända från varandra. Ibland tycks de stå bedjande eller försjunkna i meditation vid vatten - möjligen som förberedelse till dop - eller rör det sig om någon annan religiös rit? En kristusliknande figur skymtar. Ibland svajar människorna till som i bilden Far & Son avvaktar. Vad betyder det? Man vet inte. Mystiskt är det som en oförklarlig dröm. Och kanske är det här som det konstnärliga värdet finns - i osäkerheten i disharmonin.
Norrländska Socialdemokraten 2003-11-26 Spännande surrealism med lätt humor Jan-Anders (Jatte) Eriksson Bodens Konstgille Pågår t o m 30 november
Det hänger just nu 40 verk av Jan-Anders (Jatte) Eriksson på Bodens Konstgille, och de är väl värda att kika förbi lokalen för en påsyn. Han har jämförts med Francis Bacon, Warhol och Gauguin men själv vill jag nog sälla mig till skaran som anser att man finner starka drag av Edward Munchs tekniker och färgbyggnader i Erikssons verk. Det som möter är dova, brända toner av purpur, mossgrönt och jordbrunt, där ett nästan neonaktigt ljus av exempelvis orange strömmmar igenom och intensifierar målninganra. Motiven är enkla, så gott som alltid är det en människa eller fler på bilderna. Målningarna har ett fascinerande djup, som såg man dem genom en vidvinkellins, och kontrasterna mellan det stora och detaljerade är som vanligt intressant. Det finns en gripande romantik i verken, även om tekniken är utpräglat surrealistisk med en touch av expressionism. De episka, stora ytorna blandas upp med en svag, svag underton av humor som verkligen sätter pricke över i. Ungefär som när ett
stänk vermouth får en Dry Martini att bli en helhet. Titlar som Ta dig en klunk farsan och Far & Son, gannen kommer i motorbåt konstraterar spännande mot det tunga Munch-allvaret, Även kontrasten av de ofta urbana titlarna ställer sig fint mot det visuella; de avskalade surrealistiska lantmotiven.
Ida Fredriksson ------------------------------------------
Norrbottenskuriren
2003-11-20 kl 06:30 Målande förening av allvar och humor
Jan-Anders Eriksson Bodens Konstgille Visas till och med 30/11
Jag var nyfiken på vad jag skulle möta denna gång när jag begav mig till Bodens konstgille för att se Jan-Anders (Jatte) Erikssons utställning. Det är precis ett år sedan jag såg hans målningar i dessa lokaler, och känslan blir närmast som om tiden stått still. Här står jag framför dessa gubbar placerade i öde landskap och känner igen mig. Skillnaden denna gång är dock att Eriksson fyller hela galleriet själv och att bilderna är fler. Då, för ett år sedan, delade han utställningsytan med Tex Berg, vilket skapade en spännande kontrast mellan olika uttryckssätt. Denna gång blir intrycket ett annat. Jag får en känsla av att färgerna nästan flyter över från målning till målning, och så här i efterhand har jag svårt att urskilja vilken bild som egentligen var vilken. Min upplevelse kanske kan stämma ganska bra ihop med det drömska innehållet i målningarna. Det är som att på morgonen försöka greppa och minnas en nattlig dröm. När drömmen plötsligt tycks framträda klart på näthinnan så försvinner den lika fort och övergår i något annat än mer obegripligt. Några bilder minns jag däremot klart. Det är främst fyra målningar som skiljer ut sig i sättet att framställa figurerna: I Ogjort väder rör sig en man – eller kanske svävar han? – i det virvlande och glödande landskapet. Han är på ett självsäkert sätt klädd i rock och kavaj och uppenbarar sig som en ”verklig” människa i Erikssons annars så overkliga värld. Eller i Ute med hunden och Himlen jagar cyklist, där Erikssons underfundiga humor lockar till ett spontant skratt. Min favorit är helt klart målningen Ön, där en glad kille med välkammad frisyr och händerna i byxfickorna står och vinglar på en sten mitt ute i vattnet. Det är som om en seriefigur gått fel och hamnat mitt i en målning av Jan-Anders Eriksson. I galleriets fönster visas några emaljer. Jag hade hellre sett dem få en värdigare plats inne i galleriet. De realistiska och stillsamma emaljerna kan fungera som en stunds vilopaus från de kraftiga svängningarna mellan allvar och humor som målningarna utstrålar. På informationsbladet till utställningen har Eriksson radat upp namn på konstnärer som han blivit jämförd med av olika recensenter. Listan är lång, då den baseras på många års samlande av tidningsklipp. Intressant vore att leta upp artiklarna och se varför han till exempel jämförs med alltifrån Lasse Lucidor till Dan Wolgers. Kanske är det så att Erikssons konst är så svårgripbar att det känns tryggt att ta ett annat namn till hjälp för att försöka reda ut begreppen och sätta in bilderna i ett slags sammanhang. Att en skribent associerar till ett namn behöver kanske inte heller betyda att det är en självklar jämförelse. Formuleringen ”jämförd med” kan lätt tolkas som att Eriksson liknas vid namnen som nämns. Att jag jämfört Eriksson med Rembrandt, som det står i listan, känns därför lite knepigt. Vad jag försökte säga, i en jämförelse med Odd Nerdrum, var att jag inte såg några spår av Rembrandt i Erikssons målningar. Listan väcker definitivt intressanta frågor. Kanske är den enbart humoristisk, eller så finns en djupare mening bakom som handlar om kritikerns språk och om konstnärens identitet. Jag håller i alla fall med Jonathan Swift när han skriver: ”Ingenting är stort eller litet annat än genom jämförelse”. Så i jämförelse tycker jag Jan-Anders Erikssons konst är stor och har en stark personlighet, men att det är lite väl mycket av samma sak.
Henrik Ygge
(Ygges recension från utställningen på Bodens Konstgille för ett år sedan finns att läsa längre ner på Aktuellt) Övriga recensioner under om Jatte eller under CV där man t.ex kan läsa Jörgen Klinthagens recension i Arbetet i Malmö (sorgligt nedlagd) från
2002 som också gjort en jämförelse med Rembrandt. Under Om Jatte hittar man också Jatte jämförd med. ---------------------------------
Haparandabladet 8 oktober 2003:
Norrbottniska landskap intar en markerad ståndpunkt men predikar aldrig. Utställningen utgör ett ställningstagande för människan, det arbetande folket. Just den folkliga spekten är viktig. Erikssons oljemålningar är inre kartor där landskapet avtecknar en personlig historia. Eriksson talar engagerat om glömda människor bakom sina emalfasader.
Lasse Stenman -------------------------------------- Pohjolan Sanomat, Kemi 7 oktober 2003:
Eriksson kertoo kuuluuansa niihin, jorka ouat melkein koko ajan tyytymättömiä kuuiinsa. Eniten tyytymättömyyttä hän kuitenkin koki yrttiässäan 90- Luvulla yritykset on kaikki tänä päivänä maalattu yli. Jos on koko ajan i loinen ja tyytyväinen, ei kai silloin omistaudu taiten tekemisselle, vaan on jossain mukavassa virassa, Eriksson pohdiskelee.
Hannele Huuva
-------------------------------- Utställningar hösten 2003:
Skymningsblues på fjället De övergivna/ Emalj Jan-Anders Eriksson Galleri Hörnan 10/4- 12/5 2003
konst | Falun
Skymning råder över kåkarna i Västerfjäll, Jenkisjärvi och Högträsk. Den högt välvda himlen ovan de övergivna boningarna ger känsla av utsatthet. Blinda fönsterrutor återkastar det sista kvällsljuset - finns det något mer melankoliskt?
Jan-Anders Erikssons utställning i Galleri Hörnan är en tungsint glesbygds-blues. Samtidigt är det en poetisk betraktelse över över en ganska bortglömd landsända.
Emaljen som material har en kylig glans. Men bilderna, som är fotografiskt exakt återgivna "porträtt" av hus, präglas av en kärv ömhet.
Det är ingen tvekan om att norrbottningen Jan-Anders Eriksson (nu bosatt i Gammelstad) har sitt hjärta i det landskap som många vänt ryggen. I hans barndomsby Södra Harads norr om Luleå har 1800-talets jordbrukarsamhälle dröjt sig kvar. Naturkänsla och kärlek till folkkulturen förenas i bilderna, som också har en socialrealistisk skärpa.
Husen tycks inåtvänt försjunkna i sina minnen och vi börjar fundera vilka liv som levts i dem. Skuggor sveper in dem i grå filt, i skarp kontrast mot bakgrundens rödlila eller isgröna himlaljus. Bara lite glöd dröjer kvar på en verandatrappa.
Övergivna och halvt förfallna hus ger beklämmande intryck. De vittnar om att man ger upp eller inte bryr sig. har människan dött eller flyttat för att få det bättre? Någon som på servicehemmet Solgläntan envisas med att ha gården kvar? I städer kan åtminstone ett rejält tomtpris vankas om ägaren är fallen för spekulation eller har stått emot exploatörernas anbud. Men i glesbygden? De övergivn heter Jan-Anders Erikssons utställning i Galleri Hörnan, Falu stadsbibliotek. Den utställningen visar bara övergivna hus långt uppe i Norrbotten, ofta Tornedalen av namnen att döma. Det här är AMS-landet, utflyttningsbygder, hemvändardagarnas trakter. Det är ödemarksgårdar utan telefonförbindelser nu som då,ty här finns ingen lönsamhet för mobilföretagen. Tavlorna sprider en dov stämning, sprider uppgivenhet istället för uppror. Det är redan försent. En gång har människor bott här, barn smällt i fartstudörren, hundar skällt ute på gården. Nu multnar gamla gardiner i somrarnas solhetta mot fönstren. I tystnaaden ligger en maktlös anklagelse. Tavlorna är utförda i emalj och det är som om den blanka hinnan förpuppar de sista resterna av minnen som skydd mot värdelösheten.
Bo Degerman --------------------------------------
Kommentar av Robert Bly; -How can I be close to you if I´m not sad? -----------------------------------------
Norrländska Socialdemokraten 25/11 2002:
Jan-Anders Erikssons bilder bryter skarpt av mot Bergs larm. Tonläget sänks till lågmäld moll och surrealistiskt drömstadium. Och så dessa himlar. Glödande och intensiva - en överrealism som möter de enkla figurer som befolkar Erikssons ödsliga landskap. Fiktion möter realism i bilderna och ofta besegras logiken av figurernas förhållande till omvärlden. Ofta har hans målningar berättande drag i titlarna; Far och son vid älven, Far och son metar och så vidare och med tanke på det ödsliga landskap hans figurer befinner sig i är det inte utan att man funderar över människornas relation till varandra i Erikssons bildvärld. Förenas de av sin mänsklighet i en hotfull omvärld eller understryker landskapet en underliggande disharmoni? Kanske något för de akademiska freudianerna att refletera över, men det är svårt att bara rycka på axlarna och gå förbi hans bilder. De har ett alltför suggestivt sug för det.
Jan-Anders Erikssons bilder skildrar en sorts drömvärld. Hans ofta lite lutande figurer står som små statyetter utplacerade i det ödsliga landskapet. Går man riktigt nära och tittar på figurernas ansikten finns där ett tjockare, närmast modellerat, färgskikt som skapar en reliefverkan på den annars släta ytan. De blir till små Giacomettifigurer insatta i ett mörkt, glödande fantasieggande landskap. Ibland blir uttrycket nästan religiöst som i målningen Sammankomst där figurerna utstrålar ett slags änglalikt skimmer. Allt är gåtfullt, skrämmande och samtidigt mycket vackert. Det går att jämföra Erikssons motiv med vissa av Odd Nerdrums bilder. Men till skillnad från Nerdrum vilar här ingen skugga från Rembrandt. Det är istället det norrbottniska landskapet med sina vida vyer och sitt magnifika ljus som är ryggraden i Erikssons bilder. Som relativt nyinflyttad sydlänning har jag ännu så länge, tack och lov, inte fyllts med ett vemod av denna kaliber.
Henrik Ygge -------------------------------------------
Sundsvalls Tidning 18/10 –02:
Mörka, dystra, ödsliga är de bilder Jan-Anders Eriksson visar på Versalen; oljor och målningar på emalj. Ödsliga människor i ödsliga landskap. De sista, röda solstrålarna lyser hjälpligt upp bilderna, alla skildrar ett ögonblick strax före mörkret. I sitt envisa intresse för i stort sett samma bild är Erikssons utställning intressant. Allt tycks komma ur en stämning av övergivenhet och mörker. Människorna står där liksom pinade av en osynlig vind, utlämnade, kvarlämnade i ett landskap utan kännetecken, utan annat än ödsligheten. Och husen; övergivna, de som en gång bott i dem har flyttat för länge sedan, bort från ödsligheten, bort från det allt överskuggande mörkret. Eriksson är norrbottning, bor i Gammelstad utanför Luleå; det kan vara nödvändigt att påminna sig. På sitt vis är det den nordsvenska övergivenheten han gestaltar i sina bilder, den verkliga glesbygden där det är glest mellan människor och glest mellan husen och där mörkret kommer tidigt, där natten är det naturliga tillståndet. I sin konsekvens – också i färgvalet: mest svart, och stråk, tillfälliga lager av rött – är hans bilder på någotvis ofrånkomliga; det går inte att värja sig för den övergivna ödsligheten han skildrar. Ändå gör han det inte utmanande utan med ett oändligt vemod, en stor sorg.
Välsignade landskap Galleri Versalen Sundsvall 12-26 oktober 2002
Titeln på utställningen säger en hel del om vad Jan-Anders Erikssons (Jattes) bilder handlar om. En själslig ton som inte märks direkt utan kommer så småningom, smyger sig på. Titlar som Två änglar eller Gud bekräftar en del om vad det finns för utgångspunkter. Förutom känslan av en dialog med Gud och existensen kan man uppleva att mellan de kantiga gestalterna finns markerade avstånd. De står vända från varandra i kanjonliknande landskap där mörker är allenarådande. Både på det psykiska planet och i de landskap som verkligheten utspelas i. Ibland finns det vattendrag med, eller antydningar, det är atmosfär av mörker, stråk av kadiumgult mot koboltgrönt och krapplack. Dis. Landskapet är vidsträckt och på dess scen spelar människan upp i sin ödesdigra nakenhet. Förnimmelsen av avstånd växer för att till slut övergå i övergivenhet. Just övergivenhet är också en rubrik som skulle kunna finnas under utställningens titel. I Jattes husbilder som ursprungligen är foton av gamla hus och sedan behandlats med lager av emalj finns ett liknande uttryck. De övergivna husen blir liksom hans målningar anrop över tomhetens hav.
Jan Grubb -------------------------------------------------
Utställningar våren 2002:
19 jan - 17 feb Hemma är ett vykort, Konstens Hus, Luleå 6 - 10 mars Stockholm Art Fair 4 maj - 26 maj Svenska Lanskap Vetlanda Museum (tillsammans med Hans Lannér)
Om man vill se ödehus med ett mer episkt och tilltalande bildspråk ska man kanske vända blicken mot en annan norrbottenskonstnär - Jan Anders Eriksson, vars hus utstrålar en slags essens av vad som pågår och med en påtaglig nerv i uttrycket. Men något sådant är inte lätt att spåra i Englunds utställning på Norrbottens museum.
27/1 - 4/2 Älvsby Konstförening 8/3 - 11/3 Stockholm Art Fair 8/4 - 29/4 Lidköpings Konsthall
------------------------------------------------
Utställningar hösten 2001:
11 aug- 3 sept Kronomagasinet, Borgholm (Norrifrån) 13 sept - 16 sept Art Copenhagen (Galleri Hera) 10 nov - 25 nov Galleri Majnabbe, Göteborg
................................................
Norrbottens Kuriren, Luleå 5/2 2002:
Jan-Anders Eriksson målar en slags nordlig blues baserad på stora insikter, både om måleri och plats. Rösten är djup och raspig, färgsättningen följsam, känslan absolut. Han rör sig vant bland änglar, turister, grannar och missionshus i ett välsignat landskap där byarna och platserna bär namn som Deppis, Ansvar, Pältsa, Ratnilompolo och Aho. Sällan med några övertoner, allt är ett stilla konstaterande. Hemma må vara ett vykort, men betraktat genom Jan-Anders Erikssons ögon handlar det sällan om idyller, även om det inte heller längre rör sig så mycket om det motsatta. Vore det inte för det där med bluesen skulle man kunna tala om att han målar
tystnaden i sina landskap. Ögonblick i skymningslandet, där ensamheten blottas i ett särskilt ljus. Jan-Anders Erikssons måleri inbjuder till filosoferande av den sort som både är inåtvänt och kommunikativt på samma gång. Därav liknelsen med musik - tonerna träffar oss och slår an våra högst privata strängar, men lämpar sig också för samtal, för utbyte av idéer. Det är stort.
Marianne Söderberg
--------------------------------------------
Apropå utställningen i Älvsbyn:
Piteåtidningen 27 januari 2001: ....Gemensamt för oljemålningarna är de mörka, men samtidigt jordnära, varma färgerna kombinerat med ett ofta ganska ödsligt motiv. - Att det finns mycket ensamhet i mina målningar är väl för att jag är norrbottning, säger han ironiskt och tillägger att det är vad han brukar få höra av kollegor och konstkännare i södra Sverige. - Dom tror att man är ensam om man bor i Norrbotten, småler han och verkar inte bekymra sig över det. ... Britt Lindgren Blom
-------------------------------------------
VÄLSIGNADE LANDSKAP på Galleri Hera i Stockholm 18 nov - 6 dec
Svenska Dagbladet den 25/11 2000:
Välsignade är Jan-Anders Erikssons landskap. Välsignade och varmt bevarade i såväl hjärta som i emalj och slitstark oljefärg. Avfolkningsbygd och öde vidder. Vemod? Jo, men visst! Men mer en sorts trots ändå, ett trots som ofta blandas med stilla humor. Dukar i rött, orange och gult: flammande aftonskyar rivs upp mot sågtandade, svarta skogssiluetter. Det handlar om att synliggöra en försummad landsända. (som kanske för de flesta längre söderut bofasta bara ter sig färglös och trist) och dess glest förekommande invånare. Och de görs synlig med rejäla spadtag i färgburkarna. Jan-Anders Eriksson tänder eldar, signalerar att här finns det liv!
Ett måleri med engagemang och starka känslor. Lars-Erik Selin
-------------------------------
För att kolla in andra kritkerröster titta under: om Jatte. Där finns bland annat vad Skåne tycker, Danmark tycker, Stockholm tycker.
